Aftonbladet – 24 maj 1873, sida 3

I BLANDADE ÄMNEN. Felicita von Vestvali — så heter en qvinnlig -tragiker-, som rest verlden rundt och efter latt först ha excellerat som altsångerska på em I mängd teatrar öfvergått till mans-roller på talscenen. Om denna rätt märkliga personlighet meddela vi, efter en tysk musiktidning, följande intressanta upplysningar: i Ett fenomen på konstens stjernbeströdda himmel är Felicita von Vestvali, som först blef lika ryktbar genom sina triumftåg i Italien, Frankrike, Belgien och Holland och Amerika såsom sångerska, som sedan i Tyskland och England såsom qvinnlig tragiker-. Genom ödets skickelse erhöll hon sångundervisning i konservatoriet i Neapel af maöstro Mercadante. Hon hade en underbar kontraalt, som fordrade speciell utbild ning, och hennes i sanning demoniska vilja öfvervann, alla svårigheter, ja under den tid hor utbildade sig till sångerska lärde hon sig med fedveraktig ifver engelska, franska, spanska och italienska. . Mercadante blef hänryckt af sin elevs genialiska natur och han förklarade, att hon var på förhand bestämd att utföra manliga roller; derpå grundade han också hennes repertoire. Jemte sina studier tog hon hvarje dag lektioner i ridt och fäktning samt — målskjutning. I Milano debuterade hon såsom Romeo och fennes konstI närliga personlighet. hennes präktiga altröst, hennes ideala uppträdande på La Scalas renommerade scen — allt samverkade till att hennes namn inskrefs i konstens annaler. TItalienarnes bjertan vann den vackra tyskan med ens och hon öfverhöljdes med bifall. Verdi bad henne att gifva Azucenas roll i Troubaduren: och hon gjorde det. Hon elektriserade sina åhörare genom sin tjusande sång och dramatiska accent. Med hvarje ny roll: Fides. Leonoras (Favoriten-) Orsinis (Lucretia) Arsaces (Semiramis-) växte hennes rykte. Utan betänkande antog hon engagement i London, der hon uppträdde jemte Grisi, Trebelli och Lagrange. Lord Palmerston intresserade sig på det lifligaste för henne och hon blef den förnäma London-societetens darling.— Från London for hon till Newyork. Amerika var just landet för bennes universella önskningar, hon sympatiserade fullkomligt med yankees. Amerika är, såsom bekant, puffens land och artistens Eldorado. Hon skördade bifall öfverallt, i Filadelfia, Chicago, San Francisco, Newyork. New-Orleans, Hävanna, ja äfven i staden vid Stora Saltsjön, hos mormonerne. I Mexico hade Henriette Sonntag varit direktris för National-teatern — hennes efterträderska blef Felicita v. Vestvali, den qvinnliga Odyssevs, som haft den djerfheten att framtränga till urskogarna. Tancred blef hennes debutroll och hon skördade samma kolossala bifall som öfverallt annorstädes. Hon stannade qvar i Mexico ett helt år, men då kunde bon ej längre betvinga sin lust att resa. Rastlöst reste hon från stad till stad med sitt operasällskap, tillryggaläggande tusentals mil till lands eller sjös, på hästeller mulåsnerygg. Är 1859 upplöste hon sitt operasällskap och återvände till Milano, men der ådrog hon sig allmänt hat derför att hon sjöng hos erkehertig Maximilian, sedermera kejsaren i sorglig åminnelse, och då hon uppträdde på operan som Azucena dånade ropet: -Maladetta Tedesca ! mot henne och hon måste lemna scenen. I Piacenza uppträdde hon på Rossinis begäran som Fides — äfven der samma hänförelse hos publiken. I Paris uppträdde hon snart derefter som Romeo i en strålande Aluminium-rustning från hufvud till fot försilfrad — en bagatell om 30.000 francs värde. Kejsar Napoleon hade låtit förfärdiga den åt henne för Romeos roll och Pariserkritiken yttrade: Sedan Malibran ha vi ej hört någonting ypperligare än Vestvali. Hon är en tragedienne, Tennes änne är skapadt för diademet; om hon ej tillhörde operan, skulle hon vara en Rachel. . . Två år studerade hon qvar vid Italienska operan, men derifrån drogs hon aflängtan till Amerika. I Metropolitan Theatre i Newyork uppträdde hon som Orpheus, men Glucks musik smakade ej amerikanarne, utan hon måste ånyo taga fram sin gamla repertoire. . Detta förtörnade henne, och plötsligt beträdde vår amazon en annan bana. År 1865 inträffade detoerhörda i Newyork, att Felicita uppträdde som tragiker — som Hamlet! Detta tog riktigt skruf hos amerikanarne, det var någonting högst pikant att se Shakespeares Romeo. Hamlet och Petrucchio spelad af en qvinna. Hon var också en ovanlig företeelse på scenen: plastisk hållning, reslig figur. herrliga ögon. präktig organ, som gaf uttryck å hvarje skiftning i rollen -— man frågade ej efter om hon var man eller qvinna! Det nordamerikanska kriget utbröt. hon begaf sig då till Marienbad för att njuta hvila och ge nomgå en brunnskur. Der sammanträffade hom med den gamle karaktersskådespelaren Marr som tog henne för att vara en förklädd kollega — något som gjorde henne mycket glad. i nnu en gång hänförde skådespelerskan publiken på Lyceum Theatre i London, denna gång ej såsom den firade sångerskan utan som etragikern Vestvali. Hon spelade omvexlande Romeo, Palma och Julia. Kritiken yttrade: -Vestvali är ett universellt snille. Talma och Rachel hafva i England spelat på sitt eget modersmål, men hon spelar på engelska! Hon är Shakespeares Romeo upp i dagen. Hon är beundransvärd ! Felicita spelade Romeo tjugutre gånger och vid sin Mindropresentstion erhöll hon diplom som hedersmedlem af sköna konsternas akademi. Så återvände hon till Tyskland, der hon i flera år öfverallt skördat lagrar. I Herischdorff vid Warmbrunn i en tjusande villa försvinner den firade tragikernoch den älskvärda qvinnan gör der les honneurs. Hennes lifs hela roman finner nian skildrad i hennes Memoirer-. som vtgifvits af Karl Merhoff i Miinchen. Hvad vi här meddelat är naturligtvis blott en kort resumå af hennes lif och konstnärliga produktioner. Hur intressant än denna ovanliga persons lefnadsbana må vara, hur aktningsvärd också hennes talang och hennes energiska sträfvande må anses, så kan man dock ej neka till, att icke hennes existens som konstnär är onaturlig. — Koldt Kjökken. Hr Z. gör sin vanliga sommarresa och har denna gång utsett Norge till valplats för sina turistiska irrfärder. Han är emellertid en fridfull, eller mindre poetiskt uttryckt. en beqväm natur och föredrager ett godt mål framför det skönaste fjell-landskap i verlde . Han vill njuta af sitt sorgfria väsen, det är alltsammans. och häri ingår absolut — god mat. Knappt har han anländt till Kristiania och tagit in på dess yppersta hotell, förr än han ilar att spisa middag i dettas magnifika matsal. Betänksamt genomgår han matsedeln, beställer sig en SOPPA. en hummer, en bastant sötträtt, skjuter behändigt emellan sin favoriträtt, märgpudding med brinnande sås, interfolirar med några hönscroquetter och är beredd att sluta med en ananasglace, då hans blick faller Då de mystiska orden Koldt Kjökken-. Kall syckling!mumlar han för sig sjelf helt belåtet och gör sin beställning. Kyparen betraktar hoom helt förvånad: Vil De virkelig spise Koldt Kjökken ovenpaa alt dette? — Ja, ja, min xäre, nickar hr Z. och gör ett misslyckadt försök att bryta på norska. Kyparen skakar på mfvudet och försvinner. Middagen börjar och ortgår i allsköns lugn; den ypperliga maten nedsköljes med vin af bästa beskaffenhet och man var redan hunnit öfver hönscroquetterna, hr Z. smackar redan af förtjusning vid åtankan på den äckra Kydklingen; då kyparen i stället till hans stora förbluffelse bär fram en ofantlig bricka och börjar ställa fram ett tjog assietter med kallmat alla tänkbara formationer eller, med andra ord, vad vi på ren svenska benämna: en god kallh nu vet ni lika väl som hr Z. hvad ar Rn 4