Aftonbladet – 21 maj 1873, sida 3

är så lös och godtycklig, att dn bringar till oct med de lärdaste tolkare till förtviflan. De antik: drägterna 1020 sig väl ut; att slafvarne fram trädde krokbenta och rödhåriga, att ken in troducerade sig som neger 0. 8. V.,förhöjde blot den komiska CEokten. — Ett motstycke till ryStningshisterien Dumas? roman -Grefven af Momte-Cristo. I Times har en rymd kommunalist mösdelat er sg telse om hans och några kamrater ån den franska fästningen Port Lonien rymåiag som i äfventyrlighet söker sin like Fästningen Post Eomis är en del af den befäst ningslinie, som anladss af Sally för att försvar: den franska kusten från Brest till La Rochelle Vid högvatten är fästningen helt och hållet omgifven af hafvet och står i förbindelse med lan blott genom en bro. Rundtomkring fästninge löper en mur och i midten står en kasern, ihvil ken 800 kommun-fångar förvarades i tjugo rum, med från 7 till 80 fångar i hvarje rum. I e af dessa ruin lads fångarne märke till. att gollt plankorna voro illä sammanfogade; de lyckade: få upp spikarne och gengit att lyfta upp ettpa plankor under sängplatserna kommo de ned ett slags källare, som dock ej hade någon ut gång. och hvilken utan tvifvel på sin tid blitvi uppförd för ventilationens skull. Så snart någr: fångarne gått ned i källaren för att under åsn och arbeta i den, lades bräderna stra på igen. Efter att ha fått bål i skiljemurarn: I med så enkla redskap som spikar, hvilka utbru tits ur väggarna, nådde fångarne slutlligen ge nom muren fram till en väg, som gick rund: omkring kasernen och skiljde den från kasemat terna; det var den vägen de vagnar passerade lsom förde krut och proviant in i fästninger Fångarne beslöto att härifrån gräfva en tunnel Jut till hafvet; men för att vägen icke skull störta ned måste de först gräfva ett lodrätt schak J om 13 fofs djup. Med spiken gräfde de ut jor Iden och när de fått en tennskål full, hvilken d: lyckades hålla gömd, läto de den gå från han till hand i en kedja af sex man — flere hadc icke tålamod att deltaga i det vågsamma före Itaget — till den längst bort belägna delen a källaren, der jorden uthälldes och gtampades Thårdt tillsammans för att upptaga minsta möj liga rum. Efter det schaktet var fullborIdadt började de på med den horisontelt löpatde tunneln. För att undvika den ofvanför liggande byggnadens grundmur, gåfvo de åt tunneln en sluttning och arbetade på det viset en I sträcka af 40 fot allenast 1 jord. Trots all använd försigtighet började emellertid den af regn I uppblötta jorden att skrida ned och tunneln måIste derför stärkas med stöttor. En annan motgång inträffade derigenom att ljuset icke längre I ville brinna i tunneln när de gräfvande hunnit 133 fot framåt. och då man antog att detta härledde sig af brist på luft, måste en man oupphörligt stå schaktet och fläkta med sin tröja. medan en annan arbetade med utgräfningen. men Ådå man kommit längre iv, upphörde detta besvärande hinder. Efter tre månaders rastlöst arbete nådde de fram till fästningens yttermur; men denna syntes länge trotsa deras atisträngningar, ty den var uppförd af stora granivblock, fastkilade med mindre stenar och med tillbjely af romerskt cement sammanfogade till en fast stenmassa. Med sina spikar och improviserade träredskap förmådde de icke rubba en enda af sienarna och en smal jernstång, som de brutit lös från en af sängarna. böjdes vid gjorda försök som en qvist. Slutligen hittade de dock på den utvägen att taga loss en af jernstängerna för fönstren efter att strax ha ersatt den med en trästång, som lösryckts från en hylla och öfversmetats med bläck. Sedan de utvidgat tenneln. som på den öfriga sträckan var så platt. att man blott kunde krypa genom den, till ett litet rum framför fästningsmuren, så att två karlar kunde der ligga på knä och arbeta, begagnades jernståugen som bändjern och de hade nu mera lycka med sig. Efter hvad fångarne af väktarens samtal hade uppsnappat, antogo de, att fästningsmuren var6—6; fot tjock, men när de efter outsägliga ansträngningar hade kommit så långt in i muren, fanns ännu icke något tecken till att de voro vid slutet. De fortsatte emellertid itur och ordning sitt arbete; hålet i muren blef 10 fot djupt, 12 fot djupt, 14 fot djupt; men först när de brutit genom en längd af 16, fot nådde de igenom muren. och den man som höll på med arbetet bländades plötsligt af det inströmmande dagsljuset och af åsynen af hafvet. Han tilltäppte genast öppningen och skyndade tillbaka till sina kamrater för att meddela dem den glada nyheten. Samma qväll — det var den 14 No vember — verkställde sex af fångarne sin flykt, de kröpo genom tunneln, begagnade sig af lågvattnet, då klipporna vid foten af muren voro torra, att släppa sig ned på dem, smögo sig rundt omkring fästningen och nppnrådde fastlandet i närheten af byn Mals. Hela natten gingo de vidare och en penningsumma, som den ena af fångarne hade insydd i sin rock, satte dem morgonen derpå i stånd att, efter det de gjort toilett så godt sig göra lät med några från fängelset medförda kladespersedlar, fara på jernvägen tilll: en liten hamn i Bretagne. På aftonen gingo de ombord på ett engelskt fartyg och så voro del räddade. Det må här anmärkas, att det dristiga företaget i hög grad gynnades derigenom, att fångvaktarne blott morgon och afton kommo in i fångarnes fängelserum för att ropa upp dem och att de, såsom varande politiska fångar, åtnjöto mycken frihet. Alla de andra fångarne kände till hvad som föregick,, men de hade lof-. vat att icke omtala det för myndigheterna å fäst-: ningen och de höllo riktigt ord. — En Ludvig XVII har i dessa dagar dykt upp i Paris, der han ämnar vända sig till domstolarna för att blir erkänd som Ludvig XVI:s son. Man vet icke rätt om denne gamle man är en bedragare eller en galning, men hvilketdera han än är har han dock haft dem turen att finna troende. oaktadt antalet af dem, som gifrit sig ut för den stackars konungasonen, som pinades till döds, är ehe stort. Bland dem, som ansvara för pålitligheten sf den nya pretendentens utsago, nämnas markis de la Feuillade, fru Marco de Saint-Hilaire, markisinnan de Broglie Stolari och flera andra aristokratiska damer och herrar. Den förmenta prinsen, som kallar sig hertig af Normandie, har utarbetat en memoire. som vitnar om en så rik fantasi, att aflidne Alexander Dumas icke ens i sina vidunderligaste romaner lär ha presterat någonting dylikt. Hertigen ifver en utförlig skildring af sin vistelse i emple. namngifver de män som infunno sig der och anför deras yttranden. Hvad angår det barnlik. som blef begrafvet under namn af Lud-: vig XVII. så var det den döda sonen af en l TT Ho ee F Sv trädgårdsmästarhustru i Versailles. Denna hustru bade nemligen sålt sitt döende barn, på det man skulle kunna bevisa den lille Dauphins död, medan den verklige Dauphin blef gömd i enl kista och räddad af några af konungahusets tillgifna vänner. Hertigen af Normandie omtalar utförligt i sin memoire huruledes man lade honom i denna kista, som ställdes på botten af en vagn. huruledes det lyckades hans räddare att föra honom i säkerhet till ett litet rum i en af Paris förstäder. hvarifrån han fördes till en landtegendom i Vendåe. TI Paris, der så många bedrägerier af fräckaste slag förekomma, förundrar man sig alls icke öfver att en ny äfventyrare eller galning, som gifver sig ut för Ludvig XVII, uppträdt, men man är deremot mycket förvånad öfver, att det ännu finns folk som kan nappa på denna krok. Ingen roll är så utspelad som Jud. vig XVII:s. Under det andra kejsardömet hänåe det oupphörligt att i Tuilerierna infunno sig psrsoner, som gåfvo sig ut för Ludvig XVI:s son. De flesta af dessa pretendenter voro fattiga stackare, som började med att högtidligen fordra sina fäders krona, men slutligen stöflade af, när en lakej stack fem francs i handen på dem. Hertigen af Normandie har deremot långt högre mål och är besjälad af en liflig äregirighet. Han uttalar sig i vredgade ordalag om grefven af Chambord derför att han djerfves uppträda såsom legitim pretendent medan Ludvig XVII ännu är i lifvet. För öfrigt är han ingalunda nåon fanatiker; af några yttranden som han fä!lt rager man den slutsatsen. att han icke skulle ställa till mycket väsen med anledning af den trefärgade fanan, i den händelse franska nationalförsamlingen tillbjöde honom kronan. Hertigen är. så vidt man vet. den enda nu lefvande Ludvig XVII, men är dock ej utan konkurrenter, In Ån fana nuratandantarn An Jaga