Aftonbladet – 16 maj 1873, sida 2

2 BH RAR RN det, som att ordna försvarsväsendet, ty förlt försvaret fordrades först och sist penningar. Tal. förmodade också, att friherre Gripen--c stedt ej ville bestrida att vårt skattesystem vore föråldradt, i det en stor del, först under senare tider uppodlad jord vore jemförelsevis mera skattefri än den tidigare od-1 lade jorden. Tal. biföll naturligtvis utskot-1 tets förslag. Detta yttrande upptogs senare till bemötande af frih. Gripenstedt, som med anledning af interpellationen till honom om han gillade vårt skattesystem, förklarade sig hysa den åsigt att med skattesystem förstodes sammanfattningen af alla de medel och utvägar, genom hvilka staten anskaffar sina inkomster. Bland dessa mångfaldiga medel var äfven grundskatterna ett, men tal. kunde icke inse hvad frågan om en förändring i afseende å denna skattetitel hade gemensamt med omdömet om skattesystemet i sin helhet. Med afseende å det citerade yttrandet af frih. De Geer — en man, på hvars omdöme tal. under mångårigt samarbete lärt sig sätta högt värde — anmärkte tal. att då grefve Posse prisat det mod, som ådagalagts genom nämnda yttrande, så syn: tes honom detta temligen opåkalladt, då tal. ej kunde fatta att det fordrades stort politiskt mod för att säga något som är för en mäktig majoritet välbehagligt. Snarare kunde dä ett motsatt handlingssätt anses fordra politiskt mod. Grefve Posse hade emellertid sjelf medgifvit att frih. De Geers uttalade åsigt ej varit åtföljd af bevis. I sjelfva verket hade också frih. De Geer sagt att det vore svårt att juridiskt bevisa, att de ifrågavarande afgifterna (grundräntor och kronotionde) upphört att varr skatter. Tal. trodde dock för sin del, att det ej vore sä svårt att uppgifva när sådant skett. Det skedde först och främst genom konung Gustaf III:s försäkran till allmogen den 23 Febr. 1789 att inga grundskatter vidare skulle förändras eller förhöjas; det skedde vidare genom kungl. förordningen d. 11 Maj 1855, genom hvilken grundskatterna kunna sägas ha förändradt natur, i det det medgafs deras lösande med penningar, och den stora obillighet, som legat i äldre bestämmelser om deras levererande in natura, undanröjdes; och det skedde slutligen den 22 Febr. 1869, då alla dessa räntor en gång för alla faststäldes till visst belopp ipenningar. Derigenom ha dessa skatter blifvit räntor. Grefve Posse hade riktigt anmärkt, att försvaret fordrade penningar; men vore det under sådana omständigheter rätt att bortskänka statens tillgångar? Det vore icke, såsom under öfverläggningen hade yttrats, fråga om 300,000 rår, utan om en årlig j: statsinkomst af 10,000,000 rdr, hvilka kunde l, vara goda att hafva då det blir fråga om att l ordna försvaret. Tal. varnade för den illu-: sionen, att de goda åren skulle komma attl; räcka för beständigt, så att tillgångar skola , finnas att betäcka icke blott den minskning , i inkomster, som skulle uppstå genom de nu ifrågavarande skattetitlarnes efterskänkande, utan äfven till alla de angelägna behof, som landets utveckling medför. Bland talare som uppträdde för utskottets förslag anse vi oss för öfrigt böra nämna hr Key, som inledde sitt föredrag med att framhälla den stora moraliska seger, som han ansåg ha blifvit vunnen för den sida han tillhörde, då de ifrågavarande anspråken l. på så kort tid vunnit den betydliga terräng, l, oaktadt de varit bekämpade af de förnämsta ledamöterna inom riksdagen och af pressens förnämsta organer. Han ville för öfrigt framhålla några nya indelningsverket vidlådande olägenheter, som tillkommit sedan frågan derom senast behandlades. Han nämnde i detta hänseende de genom de höga arbetslönerna uppkomna svårigheterna att erhålla och bibehålla folk vid den indelta arm6n, åberopande han till stöd härför några officiella uppgifter öfver rymningar inom svenska armen under de senaste ären. Det ville sig härvid likväl icke bättre, än att de åberopade siffrorna gåfvo vid handen att dubbelt så många rymningar egt rum från de jemförelsevis fåtaliga värfvade regementena som från hela den indelta armån. Slutligen uttalade hr Key sin öfvertygelse, att kammaren skulle vara vi!lig att bevilja hvad som erfordrades för försvarsväsendet, men ej för det preussiska systemet, utan för 1 en stark och väl öfvad stam, d Grefve Björnstierna, som förklarade sig il, princip gilla utskottsförslaget, men ej kunde ) gilla de deri uttalade omdömena om indel-q ningsverket, samt i öfrigt anmärkte att frå-1 gan kommit i en ny ställning genom krigsministerns förklaring, att något förslag ej kunf de till nästa riksdag medhinnas, framlade h med anledning häraf ett modifieradt skrif-aq velseförslag, om hvilket hr Nybleus före-i nade sig. p Bland talare, som hade något anmärk-in ningsvärdt att anföra, återstår oss att nämna f hrr Tncffenderg, . 4. Larsson och Sjöberg. le Den förstnämnde började med att protestera g mot hvad hr Key yttrat om den stora mo. ld raliska seger, som vunnits af den sida hanlF tillhörde. Hvad som inträffat, berodde heltn enkelt på den omstöpning af samhällsmak-pg ten, som inträffat. Frih. Gripenstedt, somlh såge djupt i sakerna, insåge också, att detl!n som nu skedde vore en kritik i stort af re-jö oresentationsreformens nytta, och derförlsg sämpade han också med sin öfverlägsna ta-1i ang emot försöket att på brutalt sätt öfverflytta på andra samhällsklasser de enly klass lagligen åliggande skyldigheter. Skullelh emellertid, såsom det blifvit yttradt, flertaet af skatte i Andra kammaren förena sigk ned flertalet frälse i den Första för attid venomårifva sådana, och skulle till följd si väraf konungen finna, attriksdagsordningen s: eder till vådliga följder, hoppades tal. attlte mmm — ??QErvo—— ör att afböja dem. Vi böra tillägga, attly let framför allt var försvarsfrågans samnankedjande med grundskattefrågan, som ej r Treffenberg fann betänkligt, medan han ly cke hade något emot grundskatternas sic: k essiva afskrifvande, ewktgärd, som i sjelfva lk rerket redan börjat i och med deras fixe-lsj ande i penningar, enär penningvärdet be-l fi unne sig i ständigt fallande. Hr C. A. Larssons yttrande var märkligt ) lerför, att han förmälde anledningen tilllfe srundskattefrågans och försvarsfrågognas eg ammanbindande vara dom, att iman troddelal ig ej kunna blifva af med grundräntorna li tan att man gjorde uppoffringar på annat jli ll. Jordbrukarne vilja blifva qvitt grund-d katterna, regeringen vill ha ett starkt fördi varsväsende, anmärkte tal. och lät förstå, lr) tt han fann det alldeles i sin ordning attåst lessa båda intressen köpsloge med Nvar-U ndra. Pet torde vara öfverflödigt påpeka l de let mer ån WVedröfliga i detta åskådnings-la ätt, vilket framställer frågan om landets li; örsvar, om betryggandet af dess frihet och ri jelfständighet säsom ett regerizgens intresse, i ör hvars fyämjande hon skulle köpa sig m amtycke af folkets representanter genom el amtycke till åtgärder, på hvilka hon eljest fl cke skulle gå in, tydligen derför att hon ti cke kal medgifva dem vara kloka och rätt )ri sa. 3 ee Ö dre fr Sjöberg, hvars anförande vi här ofvan jaf ämnde såsom mera märkligt, uttalade med )h nycken skärpa sitt eklagahde deröfver attta