Aftonbladet – 16 maj 1873, sida 2

mantraden bDiltva IOr denna gang slutve handlad endast i Andra kammaren, hvarföre vi, då vi nu gå att något närmare redogöra för förhandlingarne i ämnet, för dagen inskränka oss att lemna en sammanfattad öfversigt af debatterna i denna kammare, för att sedermera likaledes i ett sammanhang redogöra för öfverläggningarne i den Första. Öfverläggningen i Andra kammaren öpp nades af Hr Boman, som ansåg, att utskottets förslag att sammanknyta grundskattefrågan med frågan om armorganisationen lemnade rum för grundade anmärkningar, men hade ingenting emot, om riksdagen ville uppskjuta den förstnämnda till dess försvarsfrågan kunde lösas. Angående den sistnämnda frågan hade utskottet emellertid yttrat sig i alltför allmänna ordalag och sagt ingenting om det vigtigaste, nemligen värnepligts lagen. Redan af detta skäl vore förslaget oantagligt. Utskottet hade icke heller framställt något bindande skäl för den stora eftergift, som enligt dess förslag skulle göras till förmån för skattejordens egare, i det liqvidationen endast skulle komma att motsvara hälften af grundskattekapitalet eller staten afhända sig 75 millioner af 160. Att grundskatterna under sekler utgätt är ej tillräckligt skäl för att skattejordens nuvarande innehafvare skola vinna en lindring. Att sedan 1809 sådana skatter afskrifvits till ett belopp af tillsammans 2 600,000 rdr är ej heller något skäl för att ännu större eftergifter skola göras. Om, såsom man anmärkt, öfriga statsinkomster så ökats, att grundskatterna numera utgöra en försvinnande del af statens tillgångar, bör ihågkommas. att äfven utgifterna i samma män ökats. I likhet med hvad hr Carl Anders Larsson i sin motion yrkat, betraktade äfven talaren grundskatterna såsom motsvarande 6 procents ränta på en statens kapitalfordran och ansåg, att staten, hvilken likasom hvarje annan fordringsegare ifråga om räntebeloppet mäste underkasta sig konjunkturerna, borde ätnöja sig med 5 procent eller fem sjettedelar af hela beloppet, att jordegaren borde ha rätt att uppsäga skulj den eller förvandla den till amorteringsskuld, och att staten borde ingripa och ordna amorIteringen. Ja, han ville gå ännu längre än nämnde motionär och medgifva väsentliga förändringar redan under amorteringstiden, i det en nedsättning skulle ega rum hvart femte år under 30 ärs tid och aflösningen vara verkställd på femtio år. Han yrkade återremiss i det syfte, att riksdagens skrifvelse till K. M:t skulle innehålla ett bestämdt yrkande i fråga om värnepligtslagen, och att liqvidationem skulle sö anordnas, latt det för statsverket blefve möjligt att bilda ett kapital, hvars ränta motsvarar fem sjettedelar af det belopp, hvartill grundskatterna nu uppgå. Enligt hvad vi redan i gårdagsbladet meddelade uppträdde härefter hrr Törnfelt, I Wigardt och Per Nilsson i Espö för bifall j till utskottets förslag, medan hrr Dickson och Åstrand motsatte sig detsamma, såsom i deras tanke egnadt att undanskjuta den lösning af grundskattefrågan, som kunde anses önskvärd för att ernå ett slut på striderna rörande detta ämne. Det yttrande, som härefter afgafs af krigsministern Weidenhjelm var utan tvifvel en af gårdagsförhandlingarnes märkligaste företeelser, icke blott med hänsyn ull inne: AM Mm a mm ro rr hället i och för sig af hvad krigsministern yttrade, utan framför allt med afseende på den kontrast hvari hans lena, undfallande och man kan väl säga majoriteten i Andra I kammaren smekande ordalag stodo till hans . å embetsbroders, hr justitiestatsministerns, öppet, manligt och kraftigt i Första kammaren uttalade förbehåll med afseende å de vilkor, som regeringen måste uppställa för att kunna lyssna till framställningar, sådana som de i frågasatta. Hr Weidenhjelm sade sig icke hvarken i förslagets motivering eller kläm finna något, som kunde hindra regeringen att verka i det syfte, utskottet afsett. Han delade fullkomligt ut: Iskottets åsigt, att om indelningsverket rubY bades, det vore fördelaktigare, att en fullständig plan, afsedd att för framtiden blifva lgällande, förelades riksdagen, än att dess Ktgärd påkallades för ett förslag, hufvudsakligen bestämdt att bilda öfvergång till Inågot nytt. Om riksdagen bifölle utskot tets yrkande, blefve det krigsstyrelsens sak att utarbeta icke allenast en fullständig armeorganisationeplan, utan äfven ett öfvergångsförslag för denna plans successiva förverkligande. Men ett skdant arbete kräfver ej ringa tid och man kan icke med visshet beräkna, att det skall vara fallbordadt till nästa riksdag. Detär omöjligt, att någon sakkunnig person kan göra anspråk på, att det så hastigt skall blifva färdigt. Inga krafter skola emellertid sparas för uppnåendet af det åsyftade målet. Men hvad som oundgängligen fordras är, att förslaget hvilar på lagfast grund och att det i förhållande till värt läge och våra krafter motsvarar nutidens kraf. Öfningstiden för de värnepligtige mäste bero på storleken af den stam, som skall uttagas. En viss procent af dem måste underkasta sig en vapenskola, för hvilkens genomgå: ende en och annan månad icke kan anses vara för mycket tilltaget. Det torde vara öfverflödigt nämna, att dessa för majoriteten så välbehagliga ord mottogos af bifallsyttringar. Sedan hr Carlen beklagat den samman. blandning af grundskatteoch försvarsfrågorna, som i utskottets förslag egtrum, och : uttalat sin öfvertygelse, att bäda frågornas lösning härigenom blifvit undanskjuten tilll. en oviss framtid, lemnades ordet åt hr Casparsson, som medgaf, att grundskatterna från början varit rena skatter, men anmärkte, att med en stor del af skattejorden ett förhållande egde rum, som ej tillbörligt blifvit beaktadt. En mycket stor del af den: samma har nemligen tillhört kronan men blifvit skatteköpt. De hemman, som på Gustaf I:s tid genom indragving af kyrkogods kommo under kronan, beräknade talaren på ett ungefär till 20.000 (uppgifterna . variera mellan 13,000 och 30.000). De som I tillföllo henne genom Carl XI:s reduktion -I beräknade han till 40,000. Denna massa af j jordegendom i kronans ego skingrades från loch med frihetstiden småningom genom I skatteköp, hvilka togo en sådan utsträck-! ning, att de är 1770 måste stäfjas. Gustaf I III släppte åter lös dem genom föreningsloch säkerhetsakten 1789, hvarefter de tillI togo till den grad, att redan i början af I detta århundrade arfyet från Carl XT i det närmaste var förspildt, Nu är klart, att dessa skatteköpta hemman, hvilka voro belagda med grundskatt, då de först kommo i enskild persons ego, från rättens ständpunkt befinna sig i en helt annan ställning till frågan än de ursprungliga skattehemmanen, som fått sig grundskatter påförda I såsom bevillning. De sistnämnda kunde göra j anspråk på att få grundskatterna afskrifna; de förstnämnda måsjo hå dam gvar eller Tlösa dem, Ville man skära båda öfver en I kam, borde man dock se till att staten får ett kapital qvar. Sammanblandandet af grundskatteoch försvarsfrågan fann tal. i oriktigt; ty den senare är en fosterländsk — OM It ot Ft JR TR —OM mr 4 KR