Aftonbladet – 15 maj 1873, sida 3

imot kan man ännu vänta sig att få ett större internationelt mynt och penningesystem. I fall af de fyra stora nuvarande systemen (det amerikanska, det engelska, det franska och det tyska) två slata sig tillsam. mans, skola dessa derigenom erhålla en så afgjord öfvervigt öfver de två andra, att de skola ha en stark sannolikhet för sig att bli verldgsystem. Genom anslutning till ett sädant skulle stora och verkliga fördelar vinnas, och maa bör derför ännu icke genom en öfvergång till ett särskildt skandinaviskt system utestänga sig ifrån att bli delaktig af dessa förmåner. Man måste nemligen besinna, att en genomgripande förändring af räkneezheten är en så svår och för den stora mängden af folket besvärlig ätgärd, att man icke bör pålägga en och samma generation att två gänger bära de dermed förbundna bördorsa. Detpraktiska resultatet af de här framstälda beigterna framlades i det af prof. Broch utarbetade förslages till porsk myntlag, hvars hufvudföreskrifter äro, att guld införes såsom myntvärdemätare i stället för sillver, samt att ett hufvudguldmynt utmyntas af noggrannt samma halt och värde som det i konventionen bestämda tjugukronestycket. Jemte de här anförda hufvudskälen framställde prof. Brech under sakens behandling i den norska komiten ätskilliga anmärkningar mot detaljer i konventionen af den 18 Dec. 1872. Den vigtigaste af dessa var, att han måste anse föreskriften om tvångskurs i hvartdera ef länderna för de två öfriga ländernas skiljemynt ötverflödig, farlig och för sig tillräcklig för att förkasta konventionen. Det var nästan samma betänkligheter, som här äro i korthet angifna, bvilka åter framkommo vid sakens behandling istorthingets förstärkta bankutskott. Den minoritet, som anskg sig böra afetyrka bifall till konventionen, anförde sågom skäl härför: att en förändring af räkneenheten skall medföra särdeles betydligaä olgenheter; att en anslutning till det föreslagna systemeticke erbjuder full säkerhet för, att det icke inom kort tid kan befinnas lämpligt att öfvergå till ett system med större utbrednivg, samt att en öfvergång till hvad som här är det väsent liga, nemligen guldmyntfot, kan ske på ett fnilt tillfredaställsnde och med Järre olägenheter förbundet sätt genom att följa den i prof. Brochs förslag antydda vägen. Den pluralitet inom utskottet, som tillstyrkte ra tifikation 2? konventionen, stödde på sin sida detta derpå, att om något ar denu gällande europeiska myntsystemen hade utsigt att i en nägorlunda öfverskådlig framtid lyckas bli universelt. är det kneppt tvifvel underkastadt, att Norge, till och med med större nppoffringa r och afvi er från det nuva rande, äv hvarom det nu är fråga, bör ansluta sig till detta. Men då hvarkea det fraxska, det engelska eller det tyska systemet gifver någon sannolikhet, för att icke säga säkerhet att skola erhålla den egenskap af allmäplighot, som ensam kunde förraå oss att antaga något af dessa från värt egetså afvikande rystem, är det allt skäl att, då det större goda icke kan ernåg, taga det migdre, som i samma riktniog erbjuder sig nemligen myntgemenskap med de bäda ötriga bvordiska rikena, hvilket skall förskaffa myntet gångbar gåsom lagligt betalningsmedel biand 8 millioner menriskor, i stället för icke fullt två millioner, samt dessutom vara förenadt wed mindra rubbning ide nuvararde myntförhållandena än öfvergången till rÄgOr aurat systom. En af hufvudpuakterna i hela förhandlingen — så väl under sakens förberedande handläggnivg, som vid den afslutande disknssionen i storthinget — var, såsom. man af det anförda torde kunna försth, frågan, hurnvida det kunde sägas vara någon sådan utsigt för bildandet af en större internationel myatgrupp, att detta kunde motivera eti uppskof med förändringen at räkneenbeten. På den ena sidan bänvisade man mot en sådan sannolikhet till skapandet af det nya tyska myntsystemer, till oriwligheten ata det sf Tyskland så djupt kränkta Frank rike skulle öfvergifva sin nationella sovereign, samt till hvad som nyligen af den holländska myntkommissionin blilvit yttradt, nemligen att den universella mynt-evbeten måste betraktas såsom ett ouppnåeligt ideal. Från den andra sidan, från konventionens motståndare, gjordes det häremot gällande, att den tyska myoctreformen, hvilken samlade de olika tyska systemerna till ett enda, snarare mås:e betecknas just såsom ett steg till den sammanslutning i allt större grupper, som utgör vägen till ett större inter nationelt system; vidare att Frankrikes förmenta obenägenhet att närma sig det tyska systemet måsta antagas, såsom älven af der norska regeringen yttrats, mindre ha sin rot i ekonomiska bevekelsegrunder än i en politisk sinnesstämning, om hvars varaktighet för en längre framtid man kväppt kan vara förvisktad; vidare att, såsom bekant är, i England en af finansmini-tern Lowe adopterad plan blifvit framställd om sovereignens reduktion till öfverensstimmelse med det franska 25 francsstycket, en plan, hvars möjliga verkställande väl är uppskjutet till den tid, då Frankrike åter begynner sina betalniogar i guld, men som ingalunda sakvar anslutning inom Englands kommerciella och finarciella verld; samt sintligen att det från Holland hemtade exemplet egentligen måste gifva stöd åt konventionens ogillande, emedan man der tyckes vilja inskränka sig till just detsamma, som af prof. Broch har buf. vit föreslaget för Norge, nemligen att införa suldmwynttot, men utan nägön samtidig för ändring i räkneenheten. Den sida af saken, som näst efter den här vidrörda spelade den största rollen unler debatterna, var frågan om de svlrigheter, en förändring af rökneenheten måste anta sas skola medföra för den stora mängden if folket. Till försvar för konventionen onfördes, att dessa svårigheter ingaluida skulle bli så store, i hvilket afseende man särskildt hänvisade till den i Sverige vunna erfirenheten, hvarjemte det anmärkter, att lessa olägenbeter i alla fall skulle mer än tppvägas af de obestridliga fördelarna af att få decimalsystemet infördt samt ett skilje mynt, som var mindre än värt nu gällande proportionerligt stora. Konventionens mot ståndare kunde icke skatta svårigheterna så ringa och gjorde isynnerhet gällande, bvilka olägenheter en öfvergång till ett på decimalsystemet baseradt myntväsen skulle medöra, så länge duodecimalsystemet ännu är rådande i mätt och vigt. Och under det att le i alla händelser måste tillägga svårigieterna så stor vigt, att det icke borde blil råga om att belasta folket med dem utan) ned ett universelt systems fördelar såsom: vederlag, hänvisade konventionens rmotstån-! lare till hvad som härom för Sveriges del lifvit yttradt af den nu församlade riksdasens bankooch laggtskott i dess betänkandel NET VS CRV VERS SON FSE TE ENE VE