Aftonbladet – 14 maj 1873, sida 2

Jag är rätt ledsen, sir, att nödgas yttra mig i ett sådant ämne, men jag måste säga er, min herre, att sådana profana visor äro vi inte vana att höra sjungas i vårt hus. Jag vill då inte ens nämna, att vid er ålder, min herre, och i er ställning som underläkare åt min man, fastän ingen kan veta — med en menande knyck på hufvudet — huru länge det kan komma att räcka... Sedan hon trasslat in meningen i en olöslig knut, stannade hon här tvärt. Tom betraktade henne med en helt glad och bestämd min. Jag har väntat detta, tänkte han för sig sjelf. Det är så godt att genast låta den gamla katten förstå att jag har lika bra klor som hon. Ber ödmjukast om ursäkt, min fru, man kan veta huru länge min nuvarande befattning kommer att fortfara. Den kommer att fortfara just så länge som jag sjelf behagar. Mrs: Heale blef eldröd af vrede, men innan denna hunnit explodera, hade Tom fortsatt i den buttra, nasala yankeedialekt, som han antog, då han var riktigt retsam: Hvad min sång beträffar, så finns det två olika sätt att känna sig nöjd i lifvet. Det ena är att arbeta som en karl och sjunga en visstamp då och då, för att hålla sig. vid friskt mod. Den andra metoden är att låta arbetet gå vind för våg och hålla sig vid godt kurage, med litet för mycket konjak ifall man är en herre — men ifall man är ett fruntimmer, med litet för mycket laudanum. Laudanum, sir! skrek mrs Heale och blef dödsblek. Den flaska på halftannat qvarter bästa opium, som jag för två veckor sedan fick hit ifrån Hondon, är nu nästan tömd; min