Aftonbladet – 14 maj 1873, sida 2

BRONS ARR Nenne vara en ganska sällspord lyckträff i denna enformiga verld, att ett dylikt — man skulle kunna säga fulländadt — epos-lemnas i.skaldens händer och blott fordrar att beskrifvas såsom man sett det. Den svage, fåfänge mannen fortfor på detta sätt att. prata och berättade till-slut för Tom allt om sitt poem Skeppsbroöttet i en ton liksom hade han gjört Tom en ovärderlig tjeist, kanske förhjelpt honom till odödlighet genom att sätta ind honom i sin bok. Tom tackade med stort allvar för den honom bevisade hedern, följde. Elsley bugande ända till dörren, kastade sig i ett hopp öfver disken igen så fort gästen var borta och började en vild indiansk krigsdans under en extemporerad sång, i hvilken namnet John Briggs ofta förekom: Och Johnny, min gosse, nog känner j ej; ER Järmin stack fram, sion mstasohen, min börk u tror att j ömt ; -Så dum var jag ej; Det spörjer tg FA vr träffas igen!lagel sVisst. var det han! — Jag såg att han äfven igenkände mig, den skälmen; nej, inte skälm; han steg aldrig öfver graden af narr. Jag skall i alla fall göra mig dubbelt säker på saken, och om det derefter lönar sig. att säga honom att jag känner iger honom, så gör jag det; lömar det sig inte, så tiger jag. Det kommer att helt och hället bero på er sjelf, min gode herr. poet. Tom återtog sitt arbete och sjöng derunder ex tempore en parodi öfvre poemet: Vi möttes, vi två, i verldens hvimmel, som slutade med strofen: Min vällust, min smärta, min pillerburk ! i så jämmerliga molltoner, att: mrs Heale meå fasta steg kom inmarscherande, synbarligen rustad för ett angrepp,