Aftonbladet – 13 maj 1873, sida 2

STOCKHOLM den 13 Maj. jd Under de utförliga debatter, som egtrum få åde inom pressen och riksförsamlingen in-P an den skandinaviska myntkonventionen af ä ksdagen antogs, har öfvertygelsen såvälll m nödvändigheten för vårt land att öfvergå ? ll guldmyntfot, som om fördelarne att kunna 5 öra detta på det för oss lätta och beqväma ? ätt som genom nämnda konvention föresla-? its, blifvit så väl stadgade, att vi icke hysa insta tvifvel om framgången af det nu äckta förslaget att bemyndiga regeringen tt afsluta samma konvention ensamt med Janmark sedan, genom storthingets beslut, onventionen mellan de tre rikena förfallit. Jet sätt, hvarpå den i ämnet väckta motioen och regeringens tillkännagifna afsigt att nleda särskilda underhandlingar med Dannark blifvit såväl inom riksdagen som af llmänheten i alla kretsar mottaget, sätter iksdagens samtycke till ifrågavarande förlag utom allt tvifvel, och de försök, som edan försports och än ytterligare kunna omma att göras till motarbetande af en såan sakens utgång, skola blifva fullkomligt anmäktiga. Vi skulle säledes kunna lemna lessa försök alldeles åsido, och viskola heler icke besvära oss och allmänheten med t ågon ny vederläggning af de skenskäl och le insinuationer, som nu ånyo framträda för tt, om möjligt, väcka obenägenhet motkonrentionen. Men dock kunna vi icke under-, åta att fästa våra läsares uppmärksamhet , å det synnerligen karakteristiska deri, att lå man både i Sverige och i Norge sökt lj räcka afvoghet mot konventionen genom att rädja till de dåliga yttringar af nationalvänslan, som kallas nationalfåfänga och naionalafund, så har man hos oss icke lemnat 1ågot medel ospardt för att framställa konventionen såsom ett danskt påfund i danskt: ntresse, medan man deremot i Norge i allleles enahanda syfte insinuerat att försla-l, set hade sitt upphof uti och skulle blifval, ill gagn för — Sverige! j Om det icke måste väcka bedröfvelse attl; je dylika försök att uppkalla dåliga lidelsert ill bundsförvandter i striden om vigtiga statsangelägenheter, så skulle det hafva obe-l stridligt komiskt intresse att sammanställa lj lessa yttranden, som göra de danska intressena till den buse, hvarmed man vill skrämma svenskarne, och de svenska intressena till en 1 ouse inför norrmännen. Det är väl bekant, ) att konventionens förnämste motståndare : hos oss genom sitt språkrör i pressen, Dal: sens Nyheter, oupphörligt — och senast ånyo : lördags — med anledning af konventionen talat om en dansk finansiel speknlation, om ett lättsinnigt bortskänkande af öfvertaset åt danska intressen, om Kjöbenhavn l! såsom det blitvande Nordens Hamburg, der lI man vill slå under sig Nordens penninghanl: del, och om försöket att genom danska inli tressen afstänga Sverige från gemensamhet i sträfvanden för en internationel myntreform, Och så kommer nu samme konvenl: tions förnämste vedersakare i Norge, hrl Sverdrup, och låter oss veta, att det beha-. gat Sverige att genom konventionen komma l: att stä säsom prineipalstat i Norden; att Sverige spelat förste violinen i de första underhandlingarne, att det är fråga om att öfvergå till ett svensk-skapadt myntsystem 0. 8. Vv. i samma anda. Det är alldeles omöjligt att både författaren i Dagens Nyheter och hr Sverdrup kunna hafva rätt, men det är deremot alldeles visst att de båda sökt genom dåliga medel främja sina syften. Emellertid är det goda utsigter, att konventionen skall komma till stånd mellan Sverige och Danmark. Om frågans ställning här ha vi redan yttrat oss, och vi anföra här, till belysande af stämningen i Danmark, ett utdrag ur ett hitkommet nummer af Dagstelegrafen. Det heter der: Hvad skola de båda andra länderna göra efter detta afslag från det tredjes sida att vara med? Skall Danmark afstå från all tanke på gemensamhet, vända äter till sin ursprungliga ståndpunkt före tillsättningen af den nordiska myntkonventionen och för sig ensam söka införa en myntförändring? Svaret på denna fråga kan icke vara svårt efter de underrättelser, som i dessa dagar ha ingått från Sverige, der både af regeringen och riksdagen initiativ har tagits att upprätthålla konventionen för Danmark och Sverige ensamme, och vi för vår del skulle anse det oriktigt att icke med all beredvillighet gå in på de från Sverige kommande förslagen. Den ifver, hvarmed saken bragts å bane i den svenska riksdagen, den beredvillighet, hvarmed finansministern meddelade statsrådets beslut, och de bifallsrop, med hvilka kammaren helsade detta meddelande, böra sporra oss att utan långt dröjsmål, i synnerhet som sakens realitet för länge sedan är utdebatterad, visa ett motsvarande tillmötesgående. och detta låter så mycket lättare göra sig, som riksdagen ännu är samlad, och myntlagförslaget på begäran af finansministern, som uppenbarligen har varit beredd på den nu inträffade eventualiteten, ännu föreligger till behandling i landsthinget; afslutandet af en ny konvention mellan Sverige och Danmark kan nemligen knappt medtaga mycken tid, då den gamla konventionens text sannolikt kan begagnas, om allt hvad som rör Norge ute!emnas derur, och skulle saken föranleda, att riksdagen måste vara samlad äfven denna månad, torde den väl vara värd denna uppoffring. Hvad som för öfrigt har kommit till vår kunskap, förutom, såsom nyss nämndes, upp skjutandet af lagförslagets behandling i landsthinget, antyder, att regeringen skall visa allt tillmötesgående beträffande antagandet af en myntkonvention, som — åtminstone tills vidare — biott omfattar Sverige och Danmark, så att den med mycken längtan emotsedda myntsystemsförändringen till fördel för så väl de särskilda länderna som för förbindelsen dem emellan blir en verklighet. Så långt Dagstelegrafen. Vi tillägga att, så vidt man får döma af storthingsförhandlingarne om konventionen, kommer storthinget i alla fall att besluta öfvergång till guldmyntfot och antagande af det af Broch föreslagna guldmyntet, som är lika med det i konventionen uppstälda, och skall då i sjelfva verket gemensamhet i myat mellan de tre rikena vinnas, ehuru Norge tillsvidare bibehåller sin särskilda räkneenhet och sitt skiljemynt. FN RR Re 0 ATA mm f ( Dagens märkligaste nyhet är, att vår tids måhända störste politiske tänkare, den berömde engelske filosofen och nationalekonomen John Stuart Mill den 9 dennes aflidit i Avignon, der han sedan nägon tid vistats för att genom ett varmare klimat axla BtauntElla sin gadan flaua Ru finarasmadn