Aftonbladet – 10 maj 1873, sida 2

esatnma, som norska skollagen af 17 Juni 869. Men den, som granskar båda dessa örslag, skall finna, att den likhet som 1nes, blott är en likhet mellan lässchematz. Beträffande öfveransträngningen hade ati eservanten yttrats, att afhjelpandet deraf främsta rummet beror af lärarens underisningsskicklighet, och i sammanhang der ned framhållit deras ringa lönevilkor. Tal. ipplyste med anledning af det senare att n del af de petitioner, som vid årets böran från elementarlärarne inkommit, afgifrits så sent, att något förslag ej med anedning af dem hunnit uppgöras. Vid nästa riksdag kommer dock, såsom K. M:t nedgifvit, att framläggas ett förslag angånde denna angelägenhet äfvensom ett anat dylikt utgående på att öka undervisingsskickligheten. Reservanten hade befarat öfveranstränging i fjerde, femte och sjette. klasserna, lldenstund flera språk der skola inträda. Men de metoder som nu följas äro helt anIra än de, hvilka användes i reservantens ch talarens egen barndom. Formläran spear ej samma roll nu som då; och redan efer två års läsning sättes numera en klassisk auktor i lärjungens händer. Faran för sfveransträngning, som redan deraf minskas, slir ytterligare förminskad deraf, att tvenne imnen vid denna tid utgå ur undervisnin sen. Reservanten hade talat om allvarlig språkundervisning, men tal. hemställde om len icke under förslaget skulle blifva ännu mera allvarlig, då lärjungen under tre år blott hade att sysselsätta sig med ett främmande språk, omvexlande med modersmålet: Tal. visade för öfrigt, att de timmar, som iro egnade åt språk och matematik i strid not reservantens uppgift före kursafslut ningen i femte klassen uppgå till flera än snligt komitens förslag. Äfven den föreslagna afslutningen i femte klassen hade slandrats, men talaren visade genom fakta att denna ålder vore för ändamålet den lämpligaste, liksom ban: bemötte reservantens uttryck: Den norska skollagen som legat till grund för departementschefens förslag har ej heller någon afslutning för femte klassen, med orden: då måtte den väl åtminstone icke i detta afseende ligga till grund för departementsehefens förslag. Tal. visade vidare olämpligheten affatt, såsom reservanten sjelf föreslagit, klassisk: linien endast skulle finnas i Stockholm och. stiftsstäderna. Om således en yngling i Jönköping visade stora anlag för dessa studier, så skulle han nödgas resa till Wexiö för att fortsätta dessa och tvärtom. Resorna skulle sålunda bli mycket dyrbara, hvilket icke vore fallet om man antoge regeringe.rs förslag, enligt hvilket en lärjunge skulle kunna fortsätta sina studier vid hvilket läroverk som helst. Reservanten hade vi lare yttrat, att undervisningen skulle bli ofullständig i tyska språket. Detta påstå ende måste tagas relativt, och gör man det, kan man våga påstå, att kunskäperna skola blifva fullständigare enligt departementschefens förslag än enligt komitens. Visserligen hade man varit nödsakad föreslå, att undervisningen i tyska och naturalhistoria skulle upphöra redan i sjette klassen, men det funnes omständigheter, öfver hvilka rvan icke vore herre, och dit hörde den, att dygnet blott har 24 timmar, så att icke allt som vore önskligt kan medHBinnas. Till följd af den vigt och styrka som blifvit lagd på de öfriga moderna språken, ha i fråga va rande ämnen måst något tidigare afslutas. Reservanten har påstått, att undervisningen lider af ett grundfel, som åt de lägre klasserna beredt en maklig, att icke säga klemig undervisning. Detta grunåfel skulle då bestå deri, att man så vidt i mensklig förmåga stått, sökt undvika att vara barnplåvare. — Om för få läroverk blifvit föreslagna, så är detta något som riksdagen har i sitt skön att ändra — det är en fråga som är hulpen med penningar. ; Sedan äfven reservantens yttramlen i afseende på bildningsliniernas ätskiljam!e och läroverkens klassifikation samt normalstaten blifvit granskade, öfvergick tal. till eservantens slutord. Så hette det, att utskottet ej kunnat obetingadt tillstyrka departementschefens förslag i någon punkt. Tal. visade dock att af samtliga 27 punkter hade utskottet tillstyrkt de 17, en ganska iten skiljaktighet hade varit rådande i afseende på 4, af de öfriga 6 rörde 3 ekonomiska saker. Återstod således blott 3 punker i hvilka väsentlig förändring af utskotet yrkats. Reservanten hade vidare sagt, att en lär are kan taga sitt kall på två sätt: antinen utan att bekymra sig om felaktigheter1a i en stadga blott verkställa hvad som lensamma föreskritvit och sälunda krypa vakom skollagen, eller ock arbeta på en god netod lemnande skollagen åt sitt öde. Mot letta påstående, att Sveriges elementarskol: ärare ettdera skulle vara ögontjenare eller vitiska lärare, hvilka dock äro lagföraktare, orotesterade tal., sägande att med den känne lom, han om dessa personer egde, vågade van påstå, att allra största delen af sm cke passade in under någon af dessa kate sorier. Tal. var öfvertygad, att svenska ärarekåren egde tillräckligt många besanta i Första kammaren för att det icke skulle. gå an att på denna plats kalla läarne för män med trögt ingenium som ej 0å annat håll duga. I detta afseende hade nan för öfrigt ett intyg på motsatsen at miversitetskanslern, ordföranden i läroverkszomitn grefve Henning Hamilton, hvilken en skrifvelse till K. M:t beklagande ytrat, att unge män med framstående skickighet, som skulle kunnat bli universitetet ill gagn, öfvergifva denna bana för att i skolan söka en mera betryggad verksamhet. Slutligen hade reservanten kommit till ett vesultat, hvarigenom svenska undervisningsverket skulle räddas och utan bäfvan. hade van framlagt detta vigtiga förslag. Han hade sagt att om latinet lades till grund, aen för öfrigt valfrihet i: afseende å detsamma medgäfves, så skulle man få lugn. Tal. vågade dock på det starkaste betvifla letta, och trodde snarare att då om någonsin skulle bullret öfvergå till storm. Det skulle dessutom vara ett sätt att ånyo låta n generation bli experimentalfält för opröfrade skolförslag. Tal. visade för öfrigt att ut Sveriges 11,500 lärjungar vid elementaräroverken skulle 7500 komma till något af le 13 läroverk, som reservanten föreslagit, vilket skulle göra 64 lärjungar i hvarje lass, medan de öfriga skulle komma till de 2 mindre läroverken, hvilket skulle göra umma sju lärjungar pr klass. Genom dessa nordningar har man för öfrigt icke sluppit från de besvärliga resorna, hvarförutom ärjungarne måste underkastas en ytterst träng predestination; icke det minsta afsea skulle fästas vid lärjangens särskilda nlag, Tal. slutade med, att han sökt att yttra ig med en moderation i uttrycken som akten för en representant ålagt h RENA V väga oRR