Aftonbladet – 10 maj 1873, sida 2

STOCKHOLM den 10 Maj. Frih. Åkerhjelms motion derom, att riksdagen må bemyndiga K. M:t att emellan Sverige och Danmark afsluta den myntkonvention, som svenska riksdagen för sin del godkänt, men som, i den form den först framlades, förfallit genom det norska storthbingets beslut, har i dag på f. m. gifvit anledning till en högst märklig förhandling . i Andra kammaren, till hvilken förhandling, . genom en egen tillfällighet, medlemmarne. af den norska storthingsdeputationen blefvol vitnen från diplomatläktaren, der de norske hrr deputerade hade infunnit sig, för att taga kammaren i ögonsigte. Såsom vi i går nämnde blef motionen i går begärd på bordet. Då den nu föredrogs för remiss, uppträdde hrr C. A. Larsson och Jöns Pehrsson, båda på sin tid motståndare till konventionen, den förre för att sökalådagalägga, att det norska storthingets beslut icke var någon sådan under riksdagen . inträffad händelse, som kunde föranleda den redan behandlade frågans åtefupptagande, den senare för att drifva det påstäendet, att motionen hörde till tillfälligt utskotts handläggning och för att yrka, att frågan om till hvilket utskott den borde hänvisas, skulle bordläggas. Hr Jöns Pehrsson förklarade rent ut, att hans afsigt med denna begäran om bordläggning var, att frågan icke skulle hinna vid denna riksdag afgöras. Han ansåg nemligen den föreslagna åtgärden ogrannlaga mot Norge, då det ju kunde hända, att storthinget framdeles kunde vilja gå in på konventionen, om några jomkningar i densamma egde rum. Mot dessa försök att undanskjuta frågan uppträdde hrr Åkerhjelm, Hedin, Rubenson, Carl Ifvarsson och Gumaelius, dels vederläggande de formella betänkligheter, som blifvit anförda mot frågans återupptagande, dels framhållande vigten deraf, att hon vid denna riksdag erhölle sin lösning. Med. anledning af hr C. A, Larssons yttrande, att norrmännen varit i sin goda rätt, då de genom sitt veto hindrat konventionens antagande, invände hr Ifvarsson särskildt, att det icke fannes någon, som bestred Norges rätt att handla sjelfständigt, men att vår rätt att handla sjelfständigt vore lika klar och oomtvistlig. Då härefter hr Jöns Rundbäck anmärkte, att man, för att bedöma huruvida en sådan händelse egt rum, som berättigade till frågans återupptagande, borde ega officiel kännedom om huruvida norska storthinget fattat ett sådant beslut, som det, hvilket blifvit omförmäldt, och i detta hänseende interpellerade den i kammaren tillstädesvarande finansministern, uppträdde med anledning häraf genast hr Wern och förklarade, med stöd af två telegrammer från norska statsrådsmedlemmar, att det tyvärr vore sannt, att norska storthinget med 58 röster mot 51 förkastat konventionen. Hr finansministern ville likväl fästa uppmärksamheten derpå, att det endast varit konventionen, som förevarit till behandling i storthinget, men att lagförslaget rörande öfvergång till guldmyntfot ännu icke blifvit framlagdt och icke komme att blifva det, förr än efter kröningsdeputationens hemkomst. Då först finge man veta om storthinget vill antaga guldmyntfoten och dervid möjligen sluter sig till hr Brochs särskilda mening, som afser präglandet af guldmynt, alldeles sådana som konventionen bestämmer, och om således densammas förkastande egentligen afsett förändringen af räkneenheten. Medan talaren hade ordet ville han för öfrigt begagna tillfället att meddela att K. M:t i gårdagens konselj beslutit inleda underhandlingar med Danmark om afslutandet af en separatkonvention, med förbehållen rätt för Norge att tillträda densamma. (Allmänt bifall). Hut vudmotivet för konventionen var icke att erhålla gemensamt mynt med grannländerna, utan att öfvergå till guldmyntfot och derigenom vinna stadga i alla penningförhållanden. K. M:ts regering hade derföre med mycket stor. tillfredsställelse erfarit att den förevarande motionen blifvit väckt, och om den, såsom talaren hoppades, blefve remitterad och behandlad, så komme någon k. proposition i ämnet icke att aflåtas enär ge nom motionen ett riksdagens beslut kunde snarare komma till stånd, än om K. M:t skulle framlägga förslag till lagförändringar. Härefter blef hr J. Pehrssons yrkande om ytterligare bordläggning afslagen med 127 röster mot 38. Samme ledamot dret derefter, mot kammarens nästan enstämmigt ut talade åsigt, att motionen skulle till bankoutskottet remitteras, äfven frågan härom till vot:ring, hvilken utföll sålunda, att remissen till bankoutskottet beslöts med 128 röster mot 26.