Aftonbladet – 9 maj 1873, sida 3

nimma dem. Han yttrade bland annat: Det är snart 25 år som eders lkejs. kungliga majestät fört spiran öfver Österrikes folk: Med tacksamhet underrätta oss annalerna öm att under denna tid allmänheten fått avtonomi, att under eders majestäts regering Wien hastigt höjt sig till en förut ej anad lyftning såeom verldsstad. Det var eders majestäts upplysta beslut, som lät stadsvallarne falla, det var genom eders majestäts högsinnade försorg, som en mängd storartade värf kallades till lif, hvilka alla bära vitne om den närvarande tidens kraftfulla sträfvanden och för kommande äårhundraden skola blifva hedrande minnesvårdar öfver eders majestäts välsignelserika styrelse. I denna högtidliga stund inviger eders majestät ett företag, som har den ädla bestämmelsen att visa, sammanfattadt i detta rum, hvad mensklig ande, mensklig kraft, hvad vetenskap och konst under alla himmelstreck förmå frambringa, för fortskridandet af allmänt väl, genom samverkan af alla, genom täflan i uppfinning och konstfärdighet, genom folkfredens välsignelse. I förbigående sagdt tillåta vi oss nämna, att borgmästaren Felder är en särdeles allmäntbildad man, nästan ett slags Mezzofanti in forma minori. Han talar eller förstår icke mindre än 10 språk: utom tyska, böhmiska, ryska, skandinaviska, holländska, persiska, engelska, franska, italienska och spanska. Efter slutet af hans tal och sedan boch-ropen tystnat, uppstämdes den herrliga segersängen ur oratoriet Judas Maccabeus af Händel med ord af Weilen, som började Glocken klingt! und Fahnen weht! Heut zum festlichem Empfang, Und das Werk. das fertig steht, Grilsse weihender Gesang!Det var af stor effekt när de väldiga tonmassorna sväfvade genom den vida rundbyggnaden och öfver de talrika folkmassorna, en religiös akt utan! någon stel statskyrklig ritus, och som hos hvarje åskådare var väl egnad att framkalla en känsla både af undergifvenhet mot det högsta väsendet och äfven af stolthet öfver menniskosjälens handlingsförmåga, hvarpå denna nu invigda rotunda med alla dess skatter är ett bland de mest tilltalande monumenter. Man har skarpt tadlat dess akustik, dess rent af oanvändbarhet som mnusikrum. Man hade vid repetitionerna försökt flera platser för orkesterns fördelaktigaste placering och funnit den under galleriet vara den bästa. Från den plats jag innehade under akten tog den sig, som sagdt är, godt ut; men med ett ringare antal ähörare blir genljudet allt för starkt och tonerna kunna ej nog tydligt särskiljas. Långt mera att förun dra sig öfver — tycka vi främlingar — var det då kanhända, att det musikaliska Wien ej lätit föranstalta om en särskild invigningshymn. Här, som annorstädes, är det likväl stor brist på sanna tonsättare, Suppå, kapellmästare vid Karlteatern? Ah, han går allt för mycket i Offenbachs genre, J. och Edward Strauss skrifva blott för dansen och benämna sig derför också balmusikdirektörer. Ingen af dessa göra heller anspräk på det högre rummet såsom komponister. Vien har nu ingen framstående sådan, ochlikväl lefde samtidigt inom denna stad verldens trenne största tondiktare: Josef Haydn, som dog här vid fransmännens intägande i Wien, sedan han kort förutkomponerat sin folksäng och användt den som andante i sin 77:de qvartett. Mozart bodde också här under sin första konstnärsperiod, diktande Trollflöjten, Requiem m. m. Han dog i Wien 1791; inga sörjande följde hans likbår, en stark snöyra hade bortskrämt alla vännerna och när enkan sedan efter en tio dygns förlopp kom att söka platsen, der man hade lagt honom, se då befanns det att Mozarts qvarlefvor blifvit jordade i en af de stora grifter, som mottaga en mängd lik (10—25 på en gång) i sin famn; ingen kunde naturligtvis nu med säkerhet utvisa hans graf. Först många år derefter restes på kyrkogården en vård. Händelsen liknar nära hvad som inträffade vid Bellmans död hos oss och värdens resande öfver honom. Då är vår samtid mera angelägen om att hedra sina store män och deras hvilorum än framfarna tider. Jag var i Miinchen när Liebig dog nu i April. Jag hade knappt hunnit Wien, förrän hans kamrater vid Minchens akademi öfverenskommit om att resa den celebre mannens minnesvård. — Beethoven var den tredje tonsättareheroen jemte Haydn och Mozart; som bekant är dog han här 1827 och är begrafven på Wäh ringer kyrkogärd bredvid Frans Schubert. (Forts.).