Aftonbladet – 9 maj 1873, sida 3

någon menniska. Djerf, klok, trotsande himlen, lika blind för den fara som hade hotat hans själ om han nu blifvit kallad inför sin domare, som otacksam för det uppskof han erhållit, stod han nu inför henne. Han, som blifvit liksom lemnad i hennes händer — kastad för hennes fötter ur a!lgrundsdjupet — skulle icke hon vara kallad att frälsa honom? En qvinna med kallare hjerta, med svagare inbillningskraft skulle gjort alldeles det samma som Grace — skulle koncentrerat hela sin kärlek på denne man. Ty innan kort fann Grace att hon älskade denne man, såsom en qvinna älskar blott en gång i detta lif — och kanske för all evighet. Hon fann att hennes hjerta klappade, att hennes kind blef röd, dä hans namn nämndes, att hon vaktade, nästan utan att veta det, på när han gick förbi och hon kände ingen blygsel öfver sin upptäckt. Det var ett slags melankolisk tröst för henne, att ett oöfverstigligt svalg låg dem emellan. Thomas Thurnalls samhälls ställning, hans kunskaper, hans mäktiga vänner och beskyddare i London, hvilket allt af sqvallret snart var bekant i den lilla köpingen — gjorde det omöjligt att han någonsin kunde tänka på henne och derför ansåg hon sig utan fara kunna tänka på honom, Dessutom var han ej en kristen; de fem minuter hon sett Tom nere på stranden dagen efter skeppsbrottet hade upplyst henne derom, och hade äfven deras samhällsställning varit jemngod, skulle hon icke kunnat förena sina öden med en otrogen. Men sjelfva hopplösheten af hennes kärlek gaf densamma näring och styrka, samma känsla som Grace med jungfrulig blygsamhet skulle tillbakahållit, ifall den, om också i fjerran varit förbunden med en tanke på giftermål, tillät hon nu erhålla välde öfver