Aftonbladet – 9 maj 1873, sida 3

vv VARIG IA ICSCIVANLEER 10m senaten Ta sta hållning förföll, Sedermera talade Snellman vid 1867 års landtdag för regeringens förslag till en Ppresslag, hvarigenom det största godtycke skulle blifvit herskande öfver Eressen, och satte sig på det bestämdaste emot ständernas förslag till presslag, hvarigenom en verkligen lagbunden pressfrihet hade blifvit gällande i landet, Genom dessa båda emot hela hans föregående verksamhet stridande handlingar hade Snellman redan betydligt sjunkit uti den all männa aktningen, men den 6 April detta br, då han uppå sin namnsdag uppvaktades med säng af en fraktion utaf studentkåren, hvilken i honom ville hylla de friska sträfvandenas målsman, satte han kronan på verket då han helsade dessa studenter med ett tal, hvilket torde sakna sitt motstycke. Han berörer nemligen Finlands förhållande till dess forntida politiska utveckling. Med ytterlig hänsynslöshet för all verklig historia yttrar han dervid: Det är för ett folk, sådant som det finska, jag vill ej säga förnedrande, men det är klent att anse sig vara eröfraren tack skyldig. Ett sådant sinnelag har man sökt i detta land inplanta i förhållande till vårt fordnx moderland. Historien lärer aldrig. att något folk bevisat ett annat välgerningar för intet. Det är hvarje folks på jorden rättighet att se sig sjelf till godo, hvarje stats rättighet att tänka på sin egen makt, sitt eget sjelfbestånd. Att någonsin föreställa sig, att Sveriges ställning till Finland skulle varit någon annan, är oförstånd. Af dessa premisser drager han den konklusion att det för oss är af största vigt att vid betraktande af vår forntid bannlysa all tanke på tacksamhet. Vidare öfvergår han till att visa det Finlands skilsmessa från Sverige ingalunda var någon tillfällighet utan en i tänkesätten på begge sidor Bottenhafvet genom århundraden förberedd nödvändighet. Endast genom detta åskådningssätt kan man med lugn skåda emot framtiden, Till sist slutar han sitt tal med följande märkliga tirad: Jag vill ej uppröra herrarnes känslor med hvad som är emärtsamt. . Men jag känner det mycket väl, der finnas tvenne strömningar, som genomgå universitetetets ungdom, Den ene är positiv, den vill skapa det nya, den ser med lugn det nya emot; den andra är endast negativ och afvärjande. Det är en sådan negativitet hos ett folk, som utgör dess olycka och bringar detsamma i förderf. Det är endast den manliga kraftiga verksamheten för det nya, som räddar ett folk och för det framåt. Hvad tyckes väl, värda läsare, om dessa ord? En man, som till stöd för den förändrade ställning han intagit till vårt politiska förhållande till Ryssland, ständigt bärer på tungan den störa tacksamhet, vi äro skyldiga Rysslands kejsare för det de beseglat våra ärfda fri och rättigheter, denne man har nog fräckhet att med öppen panna hos ungdomen inplantea otack emot fädren, otack emot det land, af hvilket vi ärft allt hvad vi eca al bildning, politiskt och socialt samhällsskick, religion och seder. Detta allt är intet, utan bör kastas öfver bord för attlättare kunna lotsa in farkosten uppå en ny bana, som skall hamna — hvem vet hvar. Arbetet för denna bildning, detta samhällsskick och för det spräk, hvilket dock den bildade delen af vårt folk och en hel mängd allmoge måste anse såsom sitt modersmål, betecknas såsom ett negativt sträfvande hos vårt folk, som utgör dess olycka och bringar detsamma i förderf, medan deremot hvarje sträfvan för det finska språket, vore det äfven, såsom det också till största delen är, blott ett öfversättningsarbete, hvilket icke en hårsmån förer landet framåt i utveckling på någon af de ofvannämnda gebiten, kallas det positiva arbetet för någonting nytt. Det är i sanning djupt upprörande att af en åldrig mans mun höra sädana ord. När en man, hvilken snart ett halft sekel arbetat i bildningens och framåtskridandets tjenst, låter så hänföra sig af partiyrans blinda vanvett, att han kastar bort hela sitt fosterlands förgångna historia, dess stolthet oeh dess ära, när han byter 8egrarne under Gustaf II Adolf för religion och frihet emot kampen under Rysslands örnar emot ett under det blodiga slafgisslet suckande Polen, när han stämplar den finska armå6ns ärofulla kamp under 1808 och 1809 årens krig såsom en strid emot det allmänna folkmedvetandet, när han. vill fläcka sitt fosterlands sköld med otack emot dem, af hvilka detta land erhållit kristendom, bildning, samhällsskick, med ett ord allt, som gör att vi kunna räkna oss bland nationernas antal, då har verkligen denna partiyra gripit ikring sig på ett sätt, som kunde komma hvarje rättänkande fosterlandsvän att bäfva, om icke just denna öfverdrift uti sig sjelf innebure nödvändigheten af sin egen undergång. Lyckligtvis tyda dock många tecken på att bildningens representanter i landet vaknat till insigt utaf den våda, som hotar från dessa den ytterliga fennomanins förkämpar, och att de äro beslutna att värna sin rätt, men å andra sidan tveka icke heller fennomanerna i valet af vapen för att motarbeta den svenska bildningen och det svenska språkets Denna kamp är så mycket farligare under nuvarande förhållanden, då det gammalryska partiet med vakna ögon spejar efter hvarje tillfälle att befordra sina assimileriogsplaner. Dertill kommer att vi icke ega någon mblsman vid tronen, som kan med kraft föra vår talan. Hvad jag i mitt senaste bref omnämnde såsom ett rykte, hvilket jag i det längsta hoppades icke skulle ega grund, har nemligen nu inträffat. Grefve Adlerberg har återvändt, men har till skötande af sin tjenst, hvartill han sjelf således synes vara oduglig, erhållit en adjoint. Till denna vigtiga plats har man utsett generalen, baron Indrenius, hvilken redan såsom kansler för universitetet visade sig genom sin räddhåga och sitt vankelmod oduglig att sköta ens detta lilla samhälle, och af hvars verksamhet man således icke har att vänta sig mycken fromma, På tal om grefve Adlerberg kan jag icke -l underlåta att såsom ett bevis på vårt österlländska hofceremoniel omnämna, att då han l anlände hit kl. 8 på morgonen, voro senaten, I generalitetet och alla andra myndigheter befallda att vara grefven till mötes vid banI gården, emedan han icke ärnade bevilja dem någon annan audiens. Dessutom emottogs han med honnörsmarsch och hedersvakt, allI deles som en liten kejsare. Det berättas -J äfven, men för sanningen deraf borgar jag icke, att han skulle blifva upphöjd till furstlig värdighet. I ett af mina föregående bref nämnde jag, att frågan om beväringens införande hos oss troligen med det allra första torde komma att upptagas på dagordningen. Nu cirkulera äfven rykten, att kejsaren skulle hafva för afsigt att låta sammankalla en urtima Jlandidag för denna frågas afgörande. Minister-statssekreteraren grefve Armfelt, som hitväntas i dessa dagar, lärer bafva uppj drag att afhandla härom med senaten. I Rörande senatens Rörande senatens sammansättning under under 4 0 je Et AA RR RRD ND vv AA AR HAAK LE Am IE lo PP LIL aänndga Rn gl