Aftonbladet – 9 maj 1873, sida 3

säker derpå; men det är så ledsamt! Lika ledsamt som dessa mörka furuskogar och den tunga, tunga Canadiska vintern, som ändtligen nu tagit slut och som dag för dag, lik en dolk af is, trängde in i mitt hjerta. Ännu en sådan vinter och jag skall dö, liksom en af mina älskade honungsfåglar skulle dö, om han här uppe stängdes in i en bur och och ej fick flyga åter till den soliga södern, då de första löfven börja falla. I, mina älskade solbarn! Mitt hjerta värmes, då jag ser eder; surrandet af edra vingar är musik för mig, ty det talar om södern, den ljusa, heta södern med dess praktfulla blommor, dess rika skogar, dess herrliga lift! Min vän! Jag kan icke längre uthärda detta enformiga lif, dödt som puppans, och stunder finnas, då jag tycker att ijemförelse dermed äfven den förflutna, rysliga tiden var att föredraga, ty midt under dess mörker funnos dock blixtar af ljus. En slafvinna! — Nå, väl; jag frågar mig ibland, hvartill qvinnorna äro ämnade, om ej till att vara slafvinnor? Befria dem och de pålägga åter sig sjelfva bojor eller borttyna af ledsnad, ty de måste älska! Qvinnan måste tillbedja eller vara olycklig. Vet jag det icke af egen erfarenhet? Har ej äfven jag haft min dröm, — för skön för denna jorden? Fanns icke en, som äfven ni kände, af hvilken det skulle varit sällhet att låta kalla sig slaf? hvilken jag på mina knän skulle svarat: Herre, din vilja är äfven min! Men detta är förbi — förbi! En enda väg till lyckan fanns för slafvinnan, men också den blet mig beröfvad och nu har jag ingen tanke, intet mål, utom hämd. De goda menniskor, hos hvilka jag lefver, bedja mig förlåta mina fiender. Detkan nog vara lätt för dem som ej ha några fender att förlåta Skall man fyrlåte orättvisa,