Aftonbladet – 5 maj 1873, sida 3

las för den hänsynslösa ifver, hvarmed de, som förut i tid och otid åberopat nationalitetsprincipen, nu skänka sitt bifall åt den systematiska kränkning af denna samma grundsats, hvarigenom man hoppas ästadkomma en fait accompli i Nordslesvig och förändra befolkningens karakter, innan någon intervention kan ega rum till genomdrifvande af bestämmelsen i Pragfredens femte artikel. Det är sannt, att en ringa del af den tyska pressen motsatt sig denna annexionspolitik, men dess bemödanden ha varit lika fruktlösa, som de neutrales protester. Författaren nämner här, att i midten af September 1870 lord Granville vändt sig till furst Bismarck med en påminnelse, att nu vore det passande ögonblicket kommet att uppgöra tvistefrågan med Danmark, när uppfyllelsen af Pragfredens löfte ej längre kunde anses såsom en för Preussen sårande eftergift åt Frankrikes fordringar; men denna hemställan lemnades utan svar. Att ett sådant de tyske statsmännens beteende särskildt prisats af den litterära och lärda klassen, vitnar om ett sorgligt affall från den sjelfständiga granskning, som just denna klass borde eftersträfva. Om kejsar Wilhelm fattar begär till grannens vingård, straxt är en -Treitschke eller Wagner till hands, för att gjuta en half-vetenskaplig, half-historisk gloria kring brottet, och för att anföra prejudikat gifna af Akab och Fredrik Barbarossa. Vill furst Bismarck komma ifrån sina skriftliga löften, är hr Max Miller färdig att bevisa att danskarne äro tyskar eller åtminstone borde vara det, och hr von Sybel tager munnen ful! af gro tesk satir, för att ådagalägga omöjligheten af att draga en gränslinie kring hvarje danskt hus. (Forts.)