Aftonbladet – 5 maj 1873, sida 3

Tidstecken, synes hänga på ett härsträ, Denna stat är Danmark, Ingen annan af de små staterna har så mycket att frukta af den i synnerhet sedan fransk-tyska kriet år 1870 in åa europei situation, ars best het angitvits om det be kania yt i ett svenskt trontal, att det politiska rättstillståndet numera kan anses hvila på osäker grundval;. Huru osäker, ja, så godt som fullständigt undergräfd denna grundval i sjeliva verket är, och hvilka vädor detta förhållande medför för Danmark, derom råder knappast mer än en mening inom danska nationen. Tydligast visar sig detta, om man tager i betraktande de olika partiernas ställning till stridsfrågan för dagen: härordningsfrågan. Trenne förslag stä här emot hvarandra: afväpning (en tanke, som man stundom döljer bakom pratet om ett.billigt försvar), Danmarks neutralisering (en omogen plan, som icke lyckats vinna mänga anhängare), eller oförtöfvade rustningar och, i händelse af anfall, försvar till det yttersta. Ur alla förslagen talar öfvertygelsen om farans närhet, vare sig att man ordar om den oafvisliga nödvändigheten att icke genom starka rustningar reta en mäktig fiende, eller att man sätter såsom det vigtigaste nationens heder och pligt mot sig sjelf. Det är alltså icke blott en viss partiriktnings, men hela den tänkande allmänhetens uppfatt ning, som för några veckor sedan uttalades af den nationals vensterns (icke att förvexla med den förenade venstern!) nya organ Dansk Ugeblad: Derom maa dog Alle vere enige, som ikke ville lukke Ojnene for Virkeligheden, at Danmårk bogstavelig staar paa Afgrundens Rand. Den Magt, som for 8 Aar siden, da den endnu var den svageste af Europas Stormagter, kunde have Dristighed og faa Helå til, uforstyrret af alle andre Magter, ja hjulpen af sin egen nermeste Medbejler, at overfalde og plyn: dre Danmark, denne Magt har senere overvundet og ydmwyget sine to mregtigste Fjender og staar nu, med den veldigste Krigsmagt, som Verden nogensinde har set, rede til Kamp mod Enhver, der maatte faa i Sinde at modsette sig dens Planer. og den frygtes af Alle. Der er i dette Öjeblik ingen tenkelig ydre, europeisk Hindring, for, at Tydsklands Kejser fuldbyrder Dan: marks Sönderlemmelse. Vi haveingen Ven, ingen beskytter at stole paa. Vihave, nest Gud, kun os selv att stole paa. — — — Dåötte er Stillirgen. Det gjelder, om Danmark i den nermeste Tid skal forgaa eller gjennem Prövslsen rejse sig til nyt og fortsat Liv mellem Staterne, om det danskel Folk skal blive helt igjen og kunne level sit eget Liv gjennem Tiderne, eller om det helt og holdet skal forvandles til det, som pu alt Sönderjyderne ere: fremmede Herrers Trelle. Någon torde måhända invända: de derl daneka farhågorna äro helt och hållet ogrundade! Låt vara att Preussen var roflystet — det nya Tyskland är en fredsälskande makt. Från det hållet hafva vi intet att frukta. Trygge kucna vi nordbor blicka mot främtiden, förlitande oss på vårt af-l skilda läge och derpå, att nu omsider kejsardömet är freden. — Så ungefär lyder ju den vaggvisa, som, så snart krigsfaran ! bringas på tal, flitigt upprepas från ett och annat håll i den svenska pressen. Till vederläggning af detta fåvitska tal reser sig sjelfva den handgripliga verklig: heten, Bedyrandena angående det tyska kejsarrikets fredskärlek besvaras bäst genom att peka på detta faktum: Tyskland vägrar fortfarande, emot tro och lofven, attl: återlemna Nordslesvig åt Danmark. Ett mera slående genmäle kan ej tänkas. Ty hvad innebär detta trotsiga åsidosättande af den förbindelse, Tysklands monark iklädt sig i den allra heligaste och odelbara treenighetens namn? Ett uppenbart hot mot Danmarks och derigenom, medelbart, mot hela Nordens sjelfständighet! Bakom denna hårdnackade vägran att återlemna Nordslesvig lura nya eröfringsplaner. Derom äro äfven de utländska skriftställare öfvertygade, hvilka på den senaste tiden egnat en opartisk uppmärksamhet åt den dansk-tyska frågan. En framstående fransk historieskrifvare — Henri Martin — har för icke länge sedan funnit det rätta ordet, då han yttrade (i sina anteckningar från en resa i de nordiska länderna), att Nordslesvig jemte Als och Dybbölställningen i Preussens händer vore, under nuvarande förhållanden, en spänd pistol riktad mot Danmarks bröst. Samma åsigt framställes såväl af hr ÅA. Geffroy i hans läsvärda afhandling, rörande Les nouveaux dangers du Nord et le scandinavisme i Revue des deux Mondes (1 Februari 1870), gom af författaren till uppsatsen Scandinavian Politics i Edinburgh Review (Juli 1871). Endast blindheten kan för sig dölja, skrifver hr Geffroy. hvilken omedelbar hotelse mot Danmark Preussens förfarande innebär. Är det väl preussarne gom behöfva Als och Dybböls fästningeverk till beskydd mot det fruktansvärda Danmark? Nej, de åberopa sig ej på någon dylik nödvändighet, hvilket skulle vara löjligt. Uppenbarligen är det icke Preussen, utan Danmark, som behöfver Als och Dyb böl. När icke dess mindre den förra mak: ten, i trots af d-ana nationalitetsprincip, i hvars namn hon gjort sina nya eröfringar, behäller denna danska försvarsställning och uraktlåter att uppfylla Pragfredens femte artikel, kan man ej annat antaga, än att Preussen blott afbidar tillfället att gå vidare. Det nu pågående förtyskningsarbetet i Slesvig skall en dag på sitt mål, i trots af den danska befolkningens motstånd, och när den dagen kommer, skall Preussen för godt köp vinna hvad det eftersträfvar. Man skall då återlemna befolkningen åt Danmark, ja väl; men man skall behålla landsträckorna och befolka dem med tyskar. Saken är ofautligt enkel: utvandringen och landsförvisningarna skola bereda plats Ät den t yska inflyttningen, som efterhand skallframtränga äfven i Jylland, Hvilkafrestelserskola ej drifva Preussen att, gerom annektering af detta land och af danska öarna, förvärfva förträff liga hamnar, en stor sjöduglig befolkning och herraväldet i Östersjön! Jyllands eröfring omtalas af preussiska officerare så gom en nära förestående, ouedviklig tilldragelse; gråhärsmän bland dessa militärer boppas att före sin död få se den preussiska fanan fladdra från Skagens udde, Först då. säga de. har Preussen nått slna natur0 to ta mt ltt fö fört mr kR —— ML ke K— a för a 2. Rat be rn fn Ja TA rr FR RNE