Aftonbladet – 2 maj 1873, sida 3

FANNS eNn erna dussin oskyldiga män — mig sjelf inberäknad. På er! inföll Tom leende, Jag vet visserligen inte ännu med hvem jag har den äran att tala, men ni ser ingalunda ut som en af de der herrarna som längta efter att få göra en tur till Botany Bay. Den gamle mannen log, men hans ansigtea återtog näst a minut sitt allvarsamma uttryck: Det gläder mig att ni bär förlusten som det höfves en man, sir, men ett sådant skurkstreek är ändå ingenting att skratta åt, Hade det varit ea hop af det der arbetsfolket från byarna som dragit er iland, skulle jag angett saken mera rimlig, ty ett skeppsbrott är af dem alltid räknadt som en god pris; men hvad de fyra sjömän beträffar, hvilka nu förde upp er ur bränningen, så sannt jag lefver, sir! de skulle hellre låta skjuta sig, än begå en sådan nedrighet. Jag har kännt dem från pojkårenb Den gamle mannen talade med häftighet och såg Tom rätt i ansixcet, och hans röst darrads, hans öga var fuktigt. Det är intet tvifvel om att inte ni är en hederlig menniska, hvilken annan än inte är det, tänkte Tom; han vågade framställa en ny fråga. Ni var således närvarande hela tidep? Hela tiden, från början till slut. Och detta är just hvad som gör mig så föryå. nad. Var god tala inte så högt, sade Tom. Jag har mina skäl för att önska hålla saken tyst.