Aftonbladet – 30 april 1873, sida 3

(betare, hvilket dock genom sin inneboende verkliga adel och poetiska lyftning borde lvara förskonadt för dylika anfall. Den tea terälskande allmänhetens omdöme har des: bättre redan fält utslaget, att ej på mycke länge något svenskt teaterstycke af så fram stående egenskaper gått öfver tiljan. I Vi ha med dessa rader velat bemöta et med förgiftadt vapen riktadt hugg, som hj Dietrichson ej gerna sjelf kan besvara Hvad deremot beträffar den tillvitelsen at han i sin kritik af hr Lagerbergs bok sjel skulle gjort sig skyldig till betänkliga miss tag, ega vi anledningar tro att han ej blil svaret skyldig. Den sarkastiske författa ren i Handelstidnivgen har så litet tänk sig för, då han nedskref sina storståtligs sex anklagelsepunkter, att man ganska vä kände våga sig på att skämta med honom sjelf, t: ex. då hän frammanar Göthes skuggs för att stå fadder åt hr Lagerberg vid den nes upptäckt att fasaderna på Markuskyr kans kupoler äro klädda med den koste ligaste mosaik, Förf. i H.-T. har alldeles missförstätt Göthes ord, hvilket kan vara någorlunda förlåtligt för den som ej sjell sett kyrkan, men man borde dock aktat sig att genom detta salvelsefullt anbragta citat gifva belackarena vatten på qvarnen. Gö the har talat om insidan, om hvalfven — hans skugga bör derför kunna taga saken kallt, då hr D. undrar öfver att hr La gerberg sett mosaik utvändigt. Här för svinner hr Lagerberg — säger H.-T. — och de båda qvarstående figurerna äro Göthe och den onämnde granskaren, den förre beledd, den senare öfverlägset leende. Detta är ett skådespel för gudar. Skall Göthes gkugga taga saken kallt? -— Man skulle kunna säga, att Göthes skugga blifvit temligen malplacerad och att den troligen finner sig föranlåten att försvinna, för att lemna hr Lagerberg och hans försvarare qvar vid den kosteliga mosaiken. Icke mycket bättre torde det gå vid en närmare granskning af de öfriga anklagelsepunkterna, men vi lemna detta med fullt förtroende å hr D. sjelf, Vi skola blott ännu anmärka, att om kritiken i Litteraturtidskriften var skarp, så har dock H.-T., som i afseende härpå visat sig så utomordentligt ömsinnt eller ömskinnt — hvilket man vill säga — icke länge sedan egnat en lika hvass och skämtsam samt allt annat än vänligt rättande undersökning ät ett alster af pseudonymen Claude Gerard. Härtill kommer, att hr Lagerbergs af H.-T. vitsordade anspråkslöshet icke häller ständ. Han reste ej som en vanlig turist, utan! som vetenskapsmanm till en vetenskaplig kongress, der han, enligt hvad det berättas med anspråk på tillförlitlighet, var hardt nära att bli utkorad till vicepresident, uppstäld som kandidat mot — Virchow. Man har väl rätt att på en sådan resande — som i anledning af denna färd blifvit vald till medlem at flera lärda sällskap samt utgifvit ein reseskildring äfven i fransk öfversättning, praktfullt bunden — man har väl rätt att på honom ställa högre anspråk än de vanliga, eller hur? Vi underställa frågan H.-T:s mogna omdöme och anse tills vidare kritiken i Litteraturtidskriften såsom ganska befogad. Men hvad skall man säga om en motkritik, hvilken ej har ett enda ord om de tjogtal af grofva bockar, som stå qvar för hr Lagerbergs räkning, äfven om de sex anmärkta smäsakerna vore af hr D. oriktigt uppfattade? Månne-dstta vitnar om någon literär hederskänsla hos Handelstidningens skribent?