Aftonbladet – 30 april 1873, sida 2

ee — Konungaparetsi Upsalabesök. Häron skrefs i går från Upsala: Serenaden på måndagsaftonen för drott ningen tog sin början kl. omkring 11. Då stycken som afsjöngos, voro: Snabba är: lifvets stunder, Stjernorna tindra ren Slumra i skuggan af natten och Sof i ro Sången utfördes förträffligt och afslöts om kring kl. 34 12. Måndagens vackra väder är i dag förän dradt, just ej till sin fördel. Häftig storm med snöslask räder nu. Studentkåren sam lades kl. ?4 12 på Carolina-salen, der konun gen helsade densamma. I norra ändan af salen hade sångarne sin plats å den vanliga upphöjningen; i salens andra ända var er liten estrad uppförd och belagd med mattor hvarå de kungliga togo plats. Klockan er qvart öfver tolf anlände konungafamiljer och mottogs med sången: Ur svenska hjer tans djup, hvarefter lefverop och ett fyr faldigt hurra höjdes. Konungen var civil klädd, likaså kronprinsen, Efter lefvero pen tog konungen med stark och klangrik stämma ordet. Det är mig ett kärt ögonblick, sade han, då jag får helsa Upsala studenter här i Upsala på Fyris strand, hemmet för stora minnen, rika förhoppningar och varma känlor. Då jag säger att Upsala är minne tas stad, tänker jag ej på mina egna minten ifrån den tid då jag här vistades, huru ära och oförgätliga de än äro. Jag tänker oå de stora minnena, de som hägra öfver Upsala högar, de som kringstråla Upsala lomkyrkas tornspiror, de som boikonungasorgen här midt emot. Här är den åldriga svenska kulturens första vagga, här bröt len bygd, här hafva mina företrädare lagcrönts och hyllats och här skulle helt naurligt Sveriges förnämsta högskola uppstå. Ton är kär för Sverige, denna högskola — ör detta fosterland som, hvilande på äroika minnen, med sin lagbundna frihet, sina äl afpassade gränser och sin förbindelse ned ett älskadt broderland, intar ett aktadt um i de europeiska staternas stora samund och som skall blifva lyckligt så länge j meningsskiljaktigheter söndra svenska jertan. När jag blickar framåt på mina förhoppingar, framstår för mig helt naturligt den ngdom som studerar vid Upsala högskola, lomman af Sveriges ungdom, i hvars krets ag nu befinner mig. Det Sverige, på hvilet min förhoppnings blickar äro fästade, et är edert Sverige, edert och hans (visande å sin son) om Gud låter honom lefva; det r I, som skolen afgöra, hurudant detta verige skall blifva. Fädren ställa den rågan till eder, samtiden ställer den fråan till eder, jag ställer den frågan till eder: lurudant viljen I att detta Sverige skall lifva? I hvad riktning fosterlandskärleken kall besvara en sådan fråga, det vet jag: er än ett svar gifves icke i en redlig vensk mans bröst — men sedan kommer rågan: Huru tillämpa denna fosterlandsärlek, huru göra densamma verksam och uktbringande? Mäåtte edert arbete gifva et lyckobringande svaret och måtte icke