Aftonbladet – 29 april 1873, sida 3

gm de kläder ni önskar er, skall ni erhålla. Åter godt! Låt det bli edra sämsta, ty jag måste för vissa, egna afsigter, klättra litet bland klipporna här vid stränderna. Frank begat sig hem efter kläderna, inom sig undrande öfver sin nya församlingsmed: lem. Främlingen saknade visserligen ett finare umgängessätt, men i hans röst, i hans tal och hela väsende låg en säkerhet, en lätthet och kraft, som öfvertygade Frank att han hade kommit i beröring med en energisk, en ovanlig man, som sett många olika länder och folk och som hade dragit nytta af hvad han sett. Då Frank återkom, fann han främlingen ifrigt sysselsatt med att åter snygga upp sin yttre menniska och så småningom visade han sig vara en vacker, rörlig man med lifliga, mörkblå ögon, kort, rak näsa, liten mun med ett uttryck af bestämdhet samt bred och öppen panna, öfver hvars venstra sida ett djupt ärr sträckte sig. Det är ett dugtigt märke, eller hur? sade ban, medan han lugnt satt på sängkanten och gjorde sin toilett, och derunder observerade att Frank betraktade ärret. Jag fick det vid Klippbergen, under en ärlig strid med indianer; deras tomahawk ger dylika minnesbetor. Se här har jag en annan suvenir, fortfor främlingen i det han lyfte upp några af sina mörka lockar, som en grekisk röfvare gaf mig på Morea. Jag har en annan ned i sidan, för hvilken jag står i förbindelse hos en tartar och kanske ännu några flere ärr efter gapska heta strider. Dessa torde mähända kunna förklara för er huru jag kan taga lif och död så kallt. Jag har för många gånger kastat blicken öfver den smala bryggan dem emellan, för att jag skulle fästa någon särdeles