Aftonbladet – 25 april 1873, sida 3

ej något lif, derom fanns icke mera något hopp — men kanske en sjömanskista med kläder eller rår och sparrar. På berget intog han sin plats, trofast och vresig, och fördref tiden med att halfsofvande brumma förbannelser öfver någon gammal amiral som han ansåg hade fattat agg emot honom ute i Vestindien för trettio år sedan och som var skuld till att han ej vid detta laget var chef på en fregatt och fick hvila i sin goda bädd, i stället för att som en gammal pinguin sitta på en klippa. Men hvem känner icke gamla kustchefers klagovisor? Emellertid föll det sig nu ej bättre än att Elsley Vavasour blef rättvist straffad för att han gick hem. Nattens mest poetieka episod gick han nemligen derigenom miste om. Många af fisklägets män stannade jemte kustbevakningen. Här var visserligen intet att göra, men hvem kunde veta om de ej skulle komma att behöfvas? De dröjde med samma känsla som den, hvilken tvingar menniskor att dröja vid en graf tills den blifvit igenskottad — en viss motvilja för att uppgifva den sista åsynen och med denna det sista hoppet. För desse män var framför besättning och passagerare sjelfva skeppet en personlighet, som de älskade och sörjde. Som det anstod en äkta sjögast sade gentleman Jan: Åh, det var stor synd med skutan! Hon var riktigt fager och fin — det var inte svårt att se hennes vackra proportioner också på detta atstånd. Åh, det var riktigt synd! Och så många raska män ombord och kanske en eller annan af dem inte färdig att gå hädan, mr Beer, inföll Jones, som