Aftonbladet – 24 april 1873, sida 3

nrmas Om skolreformen. (Slut: fr. pårdagstl) Toke just såsom en anmärkning mot det kungliga förslaget utan snarare såsom en brist i våra läroverks organisation, den der åtminstone för mnärvarkndd ioke kan at hjelpas, Når yttrats, att det är sorgligt, att icke vårt modersmål tages till grundläggande vid språkundervisningen detiemta bar det påståtts att nmisrylshiugen i svenska språket iemnat mindre tillfredsställande resultater på sednare tider. Beträffande det förra tro vi, att undervisningen i hvarje språk riktigt bedrifven tillika är en tndervisning i svenska ll, 83 ätt eckleslastikministerns anordningar med afseende på svenskan äro rent af de bästa som under närvarande förhållanden kunna göras, då han dels bland skolans ämnen inför Vårt förnt språk dock icke, på sätt från vissa håll blift yrkadt, i de lägsta klssserna såsom grundläggande för språkundervisningen, icke hel ler såsom ett nytt främmande språk, titan I samband med tindervisnigen i modersmålet i de högsta klasser.a; dels fortfarande låter ett främmande språk inträda sågom Häfvad ) sak redan i första klasöei med bibehållande likväl af fågra timmar för svenskan särskildt. Här behöfves intet vidare ordande hvarföre alla andra sätt skulle varit mer eller mindre olämpliga, endast det må Iförbigående enmärkäs, att en at de första följder af detta stadgande kall bli, att man vid tillsättande af lektorater i Svenska språket och filoaofi, icke vidare skall fästa afseende ensamt vid betyg i det sednare ämnet utan äfven vid vitsorden i nordisa språk. Redan detta blir en god sak. Angående resultaten af undervisningen i svenska anse vi det åter vara alldeles obestridligt, att de svenska skrifprofven nu för tiden äro ojemförligt bättre än de i allmänhet voro för 20 år sedan. En anmärkning mäste vi dock biträda, npemligen den, att man ofta åtminstone i de nedersta klasserna öfveriemnat undervisningen i svenska språket ät hvem som belst, utan afseende derpå, om han är kompetent att undervisa i detta ämne eiler icke. Den första språkundervisningens formella ändamål äro reflekterande öfver och för stående af eget språk samt redande af de srammatikaliska begreppen och satsens byggnad. Det förra sker lättast genom motsättningen mot orden i ett annat, och hvad det andra beträffar, då den unga intelligensen gkall börja abstrahera, är det nödigt, att letta andra språk äri någon mån mera formrikt än ens eget. Det vore t. ex. litet kin: kigt att endast i och med undervisningen i svenskan få en 9 eller 10 års gosse att inge de olika betydelser, som ligga i orden om eller då; men kar jag genom att hänvisa honom till ett språk, som för de olika betydelserna har olika ord, göra skilnaden iskådlig för honom, kan jag visa honom, byvilken olika ställning exempelvis de tyska orden wenn, ob och von, som alla betyda om, eller orden als, åle, wenn, da, denn, da mals, dann, som alia betyda då, kvilken olika etällning, säger jag, dessa ord ha i satsen, så går det jemförelsevis lätt. Det är ju ocksä allmänt erkändt, att undervisningen i främmande apråk bör börja med ett syntetiskt och formrikt språk, icke som skulle dessa vara förmer eller fullkomligare än de anslytiska, utan emedan utpreglade former lära en skilja emellan de språkliga kategorierna, då åskådningen i så fall kommer den ovana abstraktionsförmågan tillbjelp. Dervidlag får man ej säga: ju mera formrikt desto bättre; då skulle det också ej bli fråga om latin utan om det renaste kända syntetiska språk, pemligen sanskrit, eller ett agglutinerande språk, såsom finskan, eller till och med ett polysyntetiskt, såsom dakota! och derpå t rv väl ingen förnuftig menniska. Latinet nttrycker visserligen utan förmedling af p:eposition flera omständigheter än tyskan -åsom af tid, rum, medel ete., en enda verbal! form i latinet behöfver i tyskan 3 till 4 a5rskilda ord för att öfversättas, men vetta är här temligen likgiltigt. Tyskan skiljer deremot likaväl som latinet 1) mellan ordklasserna der en sådan skilnad ej finnes i svenskan (t. ex. jemte det ofvan anmärkta öfver iiber och oben, under unter och unten)e) mellan satsdelarne (såsom subjekt, direkt och indirekt objekt), och sädant är här hufvudsaken. Vidare bar tyskan i flera fall, genom en långt större bestämdhet, företräden såsom artiklar och rikedom på modalverber. Bristen i förra fallet ger latinet såsom en stor språkkännare har anmärkt en stor otymplighet, bristen i det sednare medför ofta otydlighet. Så kan uttrycket: Quis dubitet? vara lika med 1) Wer möchte noch zweifeln) 2) Wer dirfte noch zweifels? 3) Wer könnte noch zweifeln? Latinets företräde kortbeten gagnar här föga, då mångtydigheten gör, att klarheten fattas. Såsom ett företräde på tyskans sida kan också anses den i ögonen fallande skilnaden mellan samoch underordnande konjunktioner, Emot tyskans antagande såsom grundläggande språk har ofta hörts den invändningen, att den är för lik svenskan. Denna likhet, den omständigheten att den är samma språkfamilj borde tala för dess antagande; denna egenskap gör språket såsom material för de grammatikaliska begreppens inhemtande mera lätthandterligt 2). Men deraf att ordstammarna förete en viss likhet med de svenska, under det att ändelser och böjningar äro alldelus afvikande, torde följa, att den för latinet passande häfdvunna metoden icke är rätt lämplig för tyskan, utun att bland annat det hufvnodsakliga af resolution och satsanalys finge sparas till öfversättningen till språket, hvilken återigen skulle ske enligt särskilda, progressift utarbetade öfningar. I allmänhet kan anmärkas att öfversättning till språken, en både i teoretiskt och praktiskt hänseende nyttig öf1) Vi hörde en gång en gammal kyrkoherde omtala såsom en förtjenst att det på hans tid ej var så noga med öfversättningen i svensk drägt som nu och ett man derföre(?) lärde sig mera latin än nu, då uppmärksamheten är splittrad. Säkert är ingen nutidens språklärare af dennes åsigt. 2) Den omständigheten att Flach, författaren till vår bästa tyska skolgrammatik, anser en särskild nyckel till sina skriföfningar behöflig för läraren. torde kunna gälla såsom bevis