Aftonbladet – 24 april 1873, sida 2

den. Han vek således i stället af åt venster och följde den stenlagda vägen uppåt berget, i denna stund mörk att vandra, skuggad som den var, af hög ekskog. Det var ingen lätt sak att gå der, ty stormen strök fram, nedåt väger, som ge nom en skorstenspipa och dess stenläggning af skiffer var hal och osäker; dessutom, allt emellanåt afbruten af lerpölar. Elsley hal kade vid hvart steg som han tog och för hvar gång bortdunstade litet af vreden. Dessutom kände han sig gripen al en viss fasa, dä de mörka träden öfver henom vildt roskade sina kronor i den knappt mindre mörka luften. En känsla af enslighet, nä stan af fruktan öfverväldigade honom. En hemsk afton var det i sanning, och han erkände inom sig, att han af en ond sinnesstämning drifvits att gå ut i mörkret. — Han örskade att han väl vore hemma igen. Naturligtvis trodde han för ingen del på de stormens andar, om hvilka han mången gång hade skrifvit, lika litet, som han trodde på en stor del af sina öfriga fantasibilder:; men sådana karakterer som hans, stå likväl i stark sympati med naturens uppenbarelser, och dagjemningsstormarna äro af en styrka, en trolsk vildhet som kan rubba jemnvigten i ett mera sansadt sinne än Elsaley VavaBONrS. Innan han således hade gått en fjerdedels mil, beslöt han sig för att vända om och gå in, samt återtaga sin bok. Kanske skul!e Lucie bedja honom om förlätelse; hvarom icke, så skulle ju han kunna bedja henne derom. Störtregnet dref allt öfvermod ur honom, liksom det gör ur en finskinnad häst. Tyst! Hvad var det som ljöd högre än stormen? — ett kanonskott? Han lyssnade och vände hufvudet än till höger, än till venster, för att undkomma