Aftonbladet – 23 april 1873, sida 3

endast gor det undantag, att hustruns ensEide fasta gods å landet ej må af mannen, utan hen nes frivilliga ja och samtycke, på ett eller anna f lsätt föryttras; då den för öfrigt förnekar hustrur rättighet att, utan mannens samtycke och full makt, något af boets tillhörigheter föryttra, om ej i högsta nödtorft, eller söka eller svara i egef namn inför rätta; så uppstå minst sagt starka tvifvel. huruvida nyss anförda tillägg tillåter att i äktenskapsförordet med bindande kraft in föra inskränkande bestämmelser äfven rörande -I den eljest mannen tillkommande, uteslutande förvaltningen af hela boet, deruti inbegripet afkastringen af hustruns enskilda egendom, eller, om det skall förstås så, att endast hvardera makens andel i det gemensamma boet må jafvikande från lagen, kunna. vare sig till storlek eller qvalitet, genom äktenskapsförord bestämmas, och lagens stadganden i ämnet inträda i kraft först, der så. dana konventionella bestämmelser saknas. Det torde vara nn att en väl afvägd, och med ledning af audra länders lagsr i ämnet från en nyare tid på fasta rättserunder utförd, utveck ling af denna fråga skulle väsentligen kunna hb draga till förbättrande af hustruns, för att ej taja om barnens, i så många fall betryckta ställ ning i äktenskapsboet; och ligger således redan härnti en punkt. som väl förtjente att komma under närmere öfvervägande. En annan sådan innefattar frågan om gälds betalning ur boet. Härom stadgar vår lag: ati gäld., som mannen eller hustrun gjort före äktenskapet, skall betalas ur hans eller hennes enkilda egendom, och, der den ej skulle räcka till, ur den sålunda gäldbundnes giftorätts andel i det gemensamma boet; att gäld. som tillkommit under äktenskapet eller till bröllopskostnad, skall betalas först ur det gemensamma boet, och, om det ej räcker till, ur begges enskilda egendom, efter den giftorättsandel, hvardera makan i boet eger. dock här med en liten moderation till fördel för hustrun, eller att hon i ingen hän. delse behöfver med sin enskilda odalfasta å landet betala den gemensamma, eller under äktenskapet tillkomna gälden med mer, än det belopp. som svarar mot hennes andel eller giftorätt i boet; så vida ej hustrun solidariskt med mannen skriftligen åtagit sig gäldens betalning. Det skulle tyckas, som låge häri något fullt rättvist: men då man betänker: att hustrun icke utan mannens vetskap och samtycke kan göra någon bindande gäld; att deremot mannen, på grund af sin målsmannarätt, dertill eger en alldeles obegränsad rättighet; att. då hustrun åtagit sig att solidariskt med mannen ansvara för ett af denne upptaget gäldebelopp, det ofta kan hända -Jatt hon gjort det -nödder och tvungen: då man vidare betänker, aott såsom hvardera makens enskilda egendom anses endast den fasta egehdom på landet, som han eller hon före äktenskapet ärft eller förvärft, eller derunder ärft, eller gevom gåfva eller testamente såsom sin enskilda egendom erhållit, medan deremot till boets gemensamma egendom räknas penningar. till än så stora belopp, som någondera utan förord i boet infört, värdepapper af alla slag, dyrbarheter och andra lösören af hvad namn de må vara, samt all fastighet i städerna, äfvensom all afkastning äfven från den enskilda egendomen samt allt hvad hustrun genom sin med mannens samtycke drifna industri kunnat förvärfva, då man betänker. att allt detta står under mannens oinskränkta dispositionsrätt. oafsedt om det ock helt och hållet hade genom hustrun inkommit i boet; då man betänker, att mannen med stöd af lagen kan tvinga bustrun att för sitt, äfven det minsta. I förvärf inför honom aflägga reda och räkenskap och till honom aflemna hvad hon kunnat förvärfva eller inbespara, medan åter hustrun å sin sida icke eger någon i lag grundad rättighet att af mannen såsom målsman fordra redovisning för hans förvaltning af boet, eller dess inkomster, dess utgifter, dess möjliga årliga behållning. eller för den gäld, han såsom målsman kunnat ådraga detsamma; då man betänker, att hustrun i alla dessa hänseenden står, så att säga, rättslös mot sin man, ehuru hon dock i principen lanses af lagen vara meddelegare af boet; så torde I man ej på goda skäl kunna säga. att Jemvigt i rättigheter makarne emellan i afseende å egenI domsförhållandet är med tillräcklig omsorg ord: nad. eller att allt i dessa afseenden är så, som sig bö ) I Men ännu en omständighet förtjenar att. vid röfningen af den föreliggande frågan, framhål as, såsom icke minst belysande den prekära ställning. hvari .hustrun i afseende å sin giftorättsandel, eller sin enskilda egendom i boet kan I komma, mindre dock i följd af lagens rätta grund och mening i ämnet, än i följd af den tolkning. ett hithörande stadgande vid rättsskipningen erhållit. Lagen förklarar nemligen, att, der gäld är af mannens eller hustruns särskilda T vållande och förgörelse tillkommen, deraf den andre ingen nytta eller del haft; gånge då ej den saklöses fasta gods eller rättighet i boet till sådan gälds betalning: ty hvar eger sin sak ensam böta och ej annans lott förverka.. Huru har nu detta. sjelft sin rättsgrund angifvande och rättvisa stadgande blifvit tolkadt och tillämpadt? Rådfrågom rättsskipningsannalerna och antagom följande fall: En gift man blir ertappad med förbrytelse samt derför lagförd och dömd, bland annat äfven till civilt skadestånd. Hans bo upplåtes till konkurs, dervid det betydliga skadeståndet äfven bevakas. Tillgångarne visa sig i det gemensamma boet otillräckliga, och anspråk göres att äfven hustruns enskilda egendom skall till borgenärernas förnöjande SA låtas. Hon styrker med lagliga och obestridda dokumenter, huru denna, under mannens förvaltning stående, enskilda egendom såsom arfvejords surrogat tillkommit äfvensom dess belopp, och begär att få densamma undanskifta samt att befrias från. skyldighet att med sin rättighet i hoet betäcka den genom mannens förbrytelse uppkomna ersättningsfordringen. Hustruns ansökan afslås likväl till alla delar på den grund, att icke styrkt blifvit. att de genom mannens förbrytelse vunna tillgångarne icke kommit det gemensamma boet till godo. och att hon af dem ingen nytta eller del haft. Hustrun, som enligt lag icke egde någon befogenhet eller rättighet att af sin man fordra redovisning för huruledes han förvärfvat det ena eller andra beloppet af sina tillgångar, ansågs således skyldig att styrka, att frukterna af den för henne alldeles obekanta förbrytelsen icke kommit boet till godo, eller henne till nytta; och emedan sådant för henne var en omöjlighet, fick hon, oaktadt lagens ord, att hvar skall sin sak ensam böta och ej annans lott förverka. böta för mannens förbrytelse ej allenast med -sin rättighet i boet, utan ock med sin enskilda egendom. Rättsläran uppställer likväl såsom ledande grundsats: ovetskap antages till dess vetskapen bevisas (presumitur ignorantia donec probetur scientia). och vetskapen hade här ålegat borgenärerne att bevisa. 4 Då nn fall af omförmälda beskaffenhet äfven kunna uppkomma vid tolkning af de lagar. som skola reglera egendomsförhållandet makarne emellan och bestämma grunderna för betalningen af deras gäld. visar sig ytterligare här behofvet af en revision och ett närmare bestämmande af rättsgrunderna i hithörande lagar. Det har under debatten blifvit erinradt om. att ansökan om boskilnad erbjöde hustrun ett medel att skydda sig mot missbruk af mannens målsmannarätt uti i fråga varande afseende, och detta må i viss mån gälla såsom grundadt. Men då map närmare öfverväger hvad nu gällande lag om boskilnad innehåller (Förordningen den 18 Sep. tember 1662), torde detta medel icke befinnas så verksamt, som önskligt vore. För det första ä det egentligen för framtiden det lemnar ett visst skydd; men verkar ej till någon förändring a I orunderna för boets utredning för den förflutna I tiden. I förordningen om boskilnad förekomma Jock stadganden, som särskildt minska betydel: Isen ar sökt boskilnad. Der säges nemligen. bland -lannat, avt den ena maken ej skall emot borgenda I njuta vederi för såld odaljord, eller ersätt tinmng för hvad tik betalning af andra maken: I gäld ur somfälda boet gått. Nu tolkas förste I momentet så. att äfven ett i ponningar vid ar skifte emottaget surrogat för andel i ärfd fastig bet, som medarfvinge enligt lag egt ati ill si läsa, och hvilket surrogat lagen TOrlaTer AM arjvejords egenskap i första emottagarens han anserts böra derunder uppfattas, hvadan, exem pejvis, en syster, hvilken enligt lag framför bro t) dåren är puigtig att. under förntsatta omstönd;g -Å heter, iör sv andel i arfvejorden emottega sur el rogat, kommer xtt lida sålunda. att detta surro gat efter hennes in.räde i gifte blifver betraktad n så. som hörde det till bnvets gemensamma Fgen I dom och. trots sin egenskap a! arfvejord, förlo s lorar sin karakter af enskild. Säonn är välick , lagens grund och mening uti i fråga varcnde af n I seende, emedan icke någon försäljning, utan Pe I dast en surrogering i anförda fall egt rum, mer lj sådan är likväl tolkningen; och synes således, at t) äfven här hustrons rätt behöfde noggrannare af vägas och bestämmas. Särdeles tvingande skola, utan tvifvel, för öf rigt de omständighete; vara, som kunde förmi -, TE mds. nte 26-— Vr -RV vo SER I , Tr. ER KT t a ARN dr