Aftonbladet – 23 april 1873, sida 3

ögon. Följande minut skulle hon velat gifva sin hand; om hon icke hade sagt dessa ord, ty med en ryslig ed på sina läppar sprang Elsley upp och rusade ut ur rummöt, Lucie hörde honom taga hatt oc, kappa och skynda ut i regnet samt häftigt slå igen porten efter sig, Ton steg hastigt upp för att bedja honom äterkomma, men han var redan nörta och hon — kastade sig ned på mattan samt utbröt i en flod af tå rar, af smärta öfver sin förlorade sällhet, tror kanske läsaren? Ingalunda! TLucies största oro var att Elsley kunde förkyla sig i ovädret. Hon tog sitt arbete och började åter sy, lugn i vissheten att hon sjelf, innan en half timma förgått, åter skulle vara vid godt lynne och äfven Elsley hafva återvunnit sitt siones jemnvigt, att de skulle tillbringa en tyst och ledsam qväll, och följande dag, vid middagstiden, utan förklaringar och formlig försoning, åter vara lika goda vänner som förut. Kanske, sade hon för sig sjelf, med en qvinnas medvetande af sin makt, i fall han kommer hem mycket våt och mycket ångerfull, skall jag förbarma mig öfver honom och försona mig med honom redan i qväll. Usla, småsinnade ordvexlingar!... Hvad är det som gör, att två menniskor, hvilk svurit att älska och akta hvarandra och som i det hela hålla hvad de Vstyat, likväl kunna uppföra sig så emot, fvarandra, som de skulle blygas för, emot hvilken annan som helst? Måste 2öt så vara med varelser, som slutit förbund i lust och nöd? DÅ förbehållsamhetens slöja ryckes bort mellan två själar, sker detta lika väl i hvad som är ondt, som i det goda. Då händer måhända att dessa tvenne väsenden, hvilkas längtan är att änna frid och lugn I hvar