Aftonbladet – 22 april 1873, sida 2

offfingar under förhoppning att erhålla en riklig ersättning derför i den högre arbetslönen, hvilken skulle blifva resultatet afledarnes för arbetarrörelsen sträfvanden. Arbetarne hafva ständigt fordrat dels högre arbetslör, dels kortare arbetstid, och man antog allmänt, att det förstnämnda anspröket var ätminstone af lika vigt enligt arbe: tarnes uppfattaing, som det sist anförda. Men af de berättelser, som några af grufveinspektörerna inlemnat till den ofvanämnda komiten, har det blifvit äskådligt, att åtminstone arbetarne i stenkolsgrutvorna lägga största vigten på en reduktion af arbetstimmarne — såsom ock på en inskränkning a! arbetsdagarne — medan arbetslönens höjande ställes i andra rummet. Men just detta är en ganska alvarsam företeelse betraktad från ekonomisk. ståndpunkt, om än lugnande från den sociala synpunkten. Om strikerna hsyftade att öka arbetarnes materiela välståad i det oändliga; om arbetarne voro fullt beslutna att trotsa alla ekonomiska lagar för att uppgå detta mål, så är det obestridligt att den sista konseqvensen af hela rörelsen skulle vara en politisk revolation och kullkaastande af allt det bestående, Men komiten har emellertid konstaterat att åtrån efter en sådan samfundsordning, i hvilken arbetaren skulle vara herre och lefva på samma fot gom den rike borgaren, alideles icke spelar någon roll i gruf. arbetarnes demonstrationer. Dessa arbetare äro helt enkelt stora barn, skolgossar som gripa hvarje tillfällighet för att befrias från de dagliga sysslorna och som biott arbeta under ögonblickets befallande tryck. De anstränga alldeles icke sin tanke: kratt för att förbättra sin sociala ställning, eller för att bereda sig ett trefligt hem eller för att gifva sina barn en bättre uppfostran, o. s. v. För dem äro dehöga sten kolsprisen en gynsam konjunktur, emedan de derigenom sättas i tillfälle att arbeta min dre utan att någon afkortning eger rum på det aflöningsbelopp, för hvars erhöllande dc förr mäste arbeta sex dagar. Strikerna hö derföre icke gagnat några arbetare ej er gång vid sådana tillfällen då de lyckats. De ha endast minskat produktioaen, till skade för allmänheten; de ha tillskyndat grufegarne bekymmer och vandt arbetarne vid ett sysslo löst lif. Visserligen ha några spekulante: dragit fördel af detta tillständ och samla stor förmögenhet; raen den stora massan aj folket har dyrt fått plikta för det ekonomi ska obestånd, hvari grufarbetarne den sena ste tiden befunnit sig. Alla grufiospektörerna öfverensstämms deri att de höga kolprisen medfört en root svarande minskning i produktionen. Gru? inspektörea för distrikterna Staffordshire Shropshire och Cheshire bar i detta afseende meddelat upplysningar, som göra otvifvel aktigt huru arbetarse uppfatta den ekono miska emancipationen. Under äret 1868 upp gick antalet arbeiare som sysselsattes i dess: grufvor till 20,0C0 och den ärliga produk tionen uppgick då till sex millioner ton stenkol, säledes i medeltal 300 tona per man Under de tre följande åren tillväxte arbe tarnes antal regelmessigt och produktioner aftog icke i nägon märklig grad. Mer under 1872 stego kolprisen plötsligen oer hördt och grufegarne gjorde de stör sta ansträngningar för att åstadkomm: en produktion motsvarande förbrukningen Nämnde år utgjorde arbetarnes antal 27.00 och det oaktadt öfversteg produktionen ick 6 300,000 tons, så att medelproduktionen p man hade fallit från 300 till 228 tons. Dess siffror äro atgörande, enär det är alldele klart att arbetarne, som förut arbetade se dagar i veckan, endast hade betraktat de! högre arbetslönen som ett medel att tag sig flera fridagar. Grnufinspektören i de nordliga distrikts har äfven konstaterat dessa förhällander Under året 1867 producerade 26,521 gruf arbetare i det närmaste lika mycket son 39,000 under året 1872. För nigra år se dan utgjorde totalprodnktion vid grufvorn i de nordliga distrikten elfva millioner tons eller 417 tons pr man; nu är den tretto millioner tons, men blott 333 tons pr man Denna tendens att nöja sig med mindre för tjenst, bekommen genom mindre ansträng ning, är föga uppmuntrande för filantroperna som bemöda sig att lyfta arbetaren till e högre ståndpunkt i politiskt och materiel afseende; men denna tendens har dock inge: revolutionär karakter.