Aftonbladet – 21 april 1873, sida 2

nebära någon lockelse. Häval denne tal,.l som hr statsrådet Wern betonade dessutom att det ej var fruktan för silfrets prisfall, utan för de fluktuationer, hvilka det är underkastadt, som gjorde antagandet af guldfoten nyttigt och nödigt. Den sistnämnde vizste ej hvad Carolinmyntningen skulle tjena till, ifall den nya lagen antoges, ty icke kan man väl prägla Caroliner endast för attl skicka till Frankrike, Då man i Sverige beslöt mynta Carolirer, var afsigten ej så mycket att arbeta på anslutande till ett internationelt myntsystem, som ej mer att släppa ut guld i rörelsen och derigenom vänja allmänheten vid mynt, fotadtpå denna metall i stället för på silfver. Emellertid hade denna Carolinmyntning skett med uppoffringar, hvilka det ej vore skäl att läta vidare tynga, då de nu vore obehöfliga. Vi dare förklarade sig tal. till de särskilda staternas förmåga att inlösa sitt utelöpande skiljemynt mot guldmynt hafva större förtroende, än till och med till de enskilda bankernas, samt slutade med att yrka bifall till konventionen. . För bifall till densamma uppträdde vidare hrr Bennich och Berg, hvaremot frih. Sprengtporten yrkade återremiss och hr Nordström, att propositionen skulle så uppställas, att myntkonventionen, äfven om den nu bifölles, ej skulle anses definitivt antagen förr än jemväl de dermed i sammanhang stående lagarne godkänts. Sedan efter nära fem timmars diskussion på förmiddagen om sjelfva konventionen frågan derom blifvit, såsom förut omtalats, afgjord, upptogs hela Första kammarens afton: plenum, hvilket afslöts först kl. 11 på natten, med behandlingen af förslaget till lag om öfvergången till det nya myntsystemet. Det var här frågan om konverteringen, som förnämligast framkallade meningsskiljaktigheter, hvilka framställdes vid behandlingen dels af 1:sta, dels af 3:dje 2, hvilken sistnämnda innehäller sjelfva stadgandet derom. De skäl, som å båda sidor anfördes, voro de förat under den offentliga diskussionen efta berörda, nemligen å ena sidan att det voreen orättvisa att engång för alla fastställa en bestämd konverteringskurs scm kunde medföra förlust för många enskilda; å den andra att olägenheterna voro så få och försvinnande i jemtörelse med de stora fördelar, som vunneg, att de icke utgjorde något fullgiltigt hinder mot dessas ernående. På förra sidan uppträdde hrr Nordström, Wallenberg, Rydqvist. grefve C. G. Mörner och hr Bergstedt, samt å den andra hrr v. Gegerfelt, statsrådet Wern, frih. Skogman, grefve J. O. Mörner och J. J. Mörner, hvilkas åsigt äfven utan votering blef af kammaren bifallen. Mot detta beslut i hvad det rörde 3 3 anmälde de kände statsekono merne hrr Nordström och Rydqvist sin reservation. Andra kammaren, som jemförelsevis hastigt afgjorde myntfrågan, sysselsatte sig desto mera med hr Bergstedts motion att teologisk-filosofiska examen måtte blifva obligatorisk för teologie studerande. Bland den mängd talare, som yrkade på en skrifvelse i frågan till K. M:t, anteckna vi, förutom utskottets ordförande, grefve Björnstjerna, som mot dess afstyrkande af motionen reserverat sig, kammarens fyra prestmän, hrr Linng, Staaff, Törnfelt och Lyth samt hrr Törnebladh, Ehrenborg och Ola Jönsson i Kungshult. Samtlige framhöllo den högre bildningens stora värde, synnerligast hos presteståndet, som den förutan icke-kan upprätthålla eller snarare återeröfra sitt sjunkande anseende. Utskottet hade visserligen i en befarad prestbrist sökt skäl mot förslaget, men dels vore det ett faktum, att deras antal, hvilka vid universiteten studera teologie, är i ett ständigt och ganska märkbart stigande, dels hade man skäl antaga, att, sedan fordringarne på presten blifvit höjda, just de tökade anseende för ståndet, som här kunde antagas blifva en följd, skulle egga mången väl begåfvad ung man att egna sig åt det kallet. Skulle också utskottets förutsägelse blifva verklighet, var man dock ense om, att det är bättre att ega ett mindre antal verkligt goda och skickliga prester, än ett större antal medelmättiga. Särskildt framhölls nödvändighetan deraf, att presten, som är folkskolans målsman, uti bildning befinnes åtminstone jemngod med sina skollärare äfven uti de humanistiska läroämnena, Mot den föreslagna skrifvelsen yttrade sig främst hr ecklesiastikministern, icke derför att han på något vis underskattade den högre bildningens betydelse, men emedan en sådan skrifvelse i sjelfva verket icke skulle leda till det åsyftade resultatet. Följden af att ålägga de unga prestkandidaterna försvårade examensprof, hvartill regeringen för öfrigt väl vore villig, blefve nemligen den att ansökningar om befrielse från den högre examen skulle till regeringen ingifvas i första hand af alla dem, som saknade medel att någon längre sig vid universitetet uppehälla sig. Då vederbörande konsistorier med all säkerhet komme att förorda dylika ansökningar, för att i möjligast mån söka förebygga prestbrist, återstode naturligtvis för regeringen ingenting annat än att bifalla dem. Någon förändring i nu rådande förhållanden skulle således i sjelfva verket icke inträffa, ifall en förordning i motionens syfte utfärdades, ty redan nu stode det ju hvar och en teologiestuderande, som dertill är hugad, öppet att af. lägga äfven den i fråga varande teologiefilosofiska examen. Mot den föreslagna skrifvelsen talade äfven hrr Jöns Pehrsson, Gummesson, Ivar Månsson, Jöns Rundbäck, C. I. Bengtsson, Anders Johansson, och A. RBundbäck. Den sistnämnde talaren stälde frågan på dess rätta punkt, i det han förklarade den i frågasatta förändringen hvarken nyttig eller nödig, i det den gick ut på att förlänga, försvåra och fördyra de unge presternes studier i en tid, då man med skäl klagade öfver att studerande yng lingar allt för länge höllos vid boken. För öfrigt kunde enligt tal:s åsigt intet olyckligare tänkas än om man slår sig på att reglera studierna i den riktning, att alla stnderande skola bli liksom stöpta i en form. Under nuvarande förhållanden hafva ju alla, som vilja och kunna tillegna sig ett större kunskapsmätt, väg öppen i detta afsende. Intet hinder från statens sida möter ifall prestkandidaterna önska utvidga sitt mått af vetande utöfver det föreskrifna. Dessutom vore det en annan sak som borde afhålla riksdagen från att bifalla motionen nu. In