Aftonbladet – 19 april 1873, sida 3

-— Af Westergötlands fornminnesförenings tidskrift, utgifven af dess mnitiske sekrete rare, hr Clats Johan Ljungström, har an dra häftet utsändts, innehållande åtskilliga bidrag dels af rent arkeologisk, dels af politiskt-bistorisk eller kulturhistorisk beska! fenhet, och utrustadt med flere välgjorda trär snitt. Exempelvis nämna vi: summeriskuppgift på fornlemningar inom Frökinds hä rad; pergamentsbref, afskrifna och meddela de af grefve G. A. Sparre och bibliotekarien C. G. Styffe, samt domboksprotokoll framlagda af tidskriftens utgifvare till belysning af sextonhundratalets trolleriväsen. Vi hade icke längesedan tillfälle att, med anledning af hr Ljungströms omfattande beskrifning öfver Kinnefjerdings och Kållands härader, anföra några prof på beskaffenheten af dessa domboksprotokoll, som sprida en ganska bjert belysning öfver tidehvarfvet. I allmänhet har man ansett Vestergötland föga -berördt af den andliga epidemi, hvars symptomer på 1600:talet visade sig i trolldom, signeri, Blåkullafärder m. m., kanske företrädesvis i Dalarne och Småland; att dock äfven det ifrågavarande landskapet, såsom helt naturligt är, haft sin andel af vidskepelsen, visas tydligen af dessa domboksutdrag. Att döma af en i häftet inrymd förteckning öfver ledamöternas antal, uppgående till något mer än 200, synes fornminnesföreningen inom Vestergötland ha att glädja sig ät ganska mycket intresse och uppmuntran å allmänhetens sida. — Bland litterärt-arkeologiska företeelser af framstående beskaffenhet ha vi nöjet påpeka en ur Arböger for nordisk oldkyndighet og historie, 1872, särskildt aftryckt utförlig afhandling af J. J. A. Worsage om Ruslands og det skandinaviske nordens bebyggelse og äldste kulturforhold, hvari förf. kommer tiil det resultat, att de förhistoriska invandringarne och kulturstadierna utbreådt sig från Asien och Nordafrika öfver det sydligaste Europa, Sydryssland deri inbegripet, i stenåldern företrädesvis långeåt kusterna, i bronsoch jernåldern dels genom Frankrike upp till de britiska öarne och dels genom Europas midt upp till de mnordiska länderna, dit de kommit jemförelsevis mycket sent, men der de till ersättning kunnat i de aflägsna trakterna bibehålla gig på en mera primitiv ståndpunkt och få -tid att utveckla sina egendomligheter. Ett undantag härifrån utgöra, enligt förf:s öfvertygelse, de finska och lappska folken i det yttersta norden jemte de slaviska stammarne i Ryssland, hvilka tyckas ha sist inkommit och direkte från öster, från Nordoch Mellanasien, men som också, i synnerhet åt norden, blifvit delaktiga af de gemensamma kulturströmmarne; företrädesvis under inverkan af skandinaverna och andra närboende folk. I öfverensstämmelse med dessa teorier måste man naturligtvis öfvergifva de länge inom vetenskapen herrskande åsigterna om stt finnar och lappar skulle vara sista återstoden af Skandinaviens eller till och med af hela Europas från sydliga trakter till det yttersta norden undanträngda wurinbyggare. Vidare är man nödsakad afstå från de traditionella föreställningarne om Ryssland såsom det skandinaviska folkets fosterbygd, hvarifrån en eller fiere stammar med redan follt utvecklade ; nordiska karaktersdrag skulle småningom invandrat i Sverige, Norge och Danmark. Det torde till och med vara tvifvel underkastadt, om öfver hufvud nå-j gonsin, åtminstone efter början af den kristna tideräkningen, en särskild skandinavisk stam som sådan verkligen invandrat till norden från aflägsna främmande länder och om icke snarare den skandinaviska nationaliteten med dess nyanser i de nuvårande tre mnorliska rikena utvecklat sig först vid Östersjön, i sjelfva norden, som en följd af de rån urgammal tid der försiggångna folklandningarne, härrörande af klimatiska så väl som af andra lokala förhållanden. — För det stundande prestmötet i Strengläs, den 17, 18 och 19 nästk. Juni har domrosten Strömberg redan nu offentliggjort n afhandling Om församlingen och dess ifsyttringar (80 sidor), hvilken vi, för den nlifvande diskussionen, önska anbefalla till rederbörandes uppmärksamhet. — Från Lund ha vi fått oss tillsänd en fversättning: Den bibliska själslärans grundrag af J. T. Beck, teol. professor i Tibinren, i sitt hemland berömd för teologisk AE a san BSgt ant me