Aftonbladet – 19 april 1873, sida 3

så mäktigt inflytande: utöfvade han genom sin godhet; de spikade icke igen hans fönsterluckor, spände icke snören tvärs för hans tröskel, höggo icke svansen af hans hund, skickade icke hans katt till sjöss på en brädlapp, lade icke lefvande krabbor i hans fickor; ja, till och med när rättvisan, alltför länge trotsad, räckte upp. sin röda, högra hand och löjtnanten svor att han skulle skicka ett halft dussin af dem på arbetshuset, skickade de en deputation för att bedja kapten Willis bedja skollärarinnan att hon ville bedja för dem. Ty mellan Willis och den sköna, unga qvinnan hade en tillgifvenhet uppkommit, som ej var svår att förstå. Willis var en af dessa sällsynta naturer, hvilkas renhet ej af någon smuts kan fläckas. Uppväxt, man kunde nästan säga född ombord på ett smugglare: fartyg under fordna krigstider; sedermera anstäld vid kustbevakningen och jagande de smugglare, bland hvilka han i barndomen lefvat, hade Willis i sin ungdom stridit under Collingwood och Nelson samt mången annan tapper chef, derefter under flere år varit beordrad ombord på ett flottans fartyg i de vestindiska farvattnen och lefde nu, pensionerad, i ett visst välstånd i sin födelsestad, alltid samma milde, modige, rättsinnige man, måttlig i sitt lefnadssätt, sträng i sina pligter, enkel i sitt tal; en själ, genomskinlig som kristallen och ren som denna. Willis var nu Aberalvas orakel och äfven löjtnant Brown plägade ej sällan bedja om hans råd, ehuru den gamle mannen icke mer var i tjenst. Det var ej svårt att se, att den nye kustchefen var litet rädd för kaptenen. Men -hvad var skälet: till att skollärarinnan skulle anmodas att bedja om nåd för de unga fridstörarne? Emedan Grace Har