Aftonbladet – 18 april 1873, sida 3

Johan Way. Sof, du åldrige med silfverhåren Och med hjertat silfverrent och godt! Se, jag lägger på den svarta bären Sakta några vårens sippor blott. Ej att mäta granskande hans ära Nalkas jag den gamles öppna grift, Ej att pröfva hvad i verk och lära Han har gjort med pensel eller stift. O, vår lefnad är ett utkast bara, Är en skizz, som ej fullbordas bär, Kännarel Ditt halfva bifall spara, Stanna vördnadsfull och tig och lär! Se, den gamle från Carl Johans tider, Som på dagens möda lagt sig ned, Han var med en gång i heta strider, Dagens lejon, der ej du var med. Han var med när Europa förde Jättekamp med tidens störste son, Han var med när dunderguden körde Med Cardell de tunga åskors dån. När han sedan lemnat krigarstråten, Stod hah ständigt trägen vid stafflit, Lika kry och hurtig och belåten Som i elden förr vid batterit; Tusen planer korsade hans hjerna Halft på allvar, halft till tidsfördrif, Tomma nöjen ej han sökte gerna, Sysselsättning var hans hela lif. Nämn ej griller alla egenheter, Nyck ej allt, som mot din vana svär! Menskolifvet går på konstig meter, Strängt likformig endast döden är. Lugnt och stilla gingo till det mesta För den gamle målarn lifvets dar, Och af taflorna den allra bästa Hederne bild i-gubbens hjerta var. Högsinthet hans enkla väsen röjde, Ärekänslan i hans själ ej sof, Ej sitt knä för dagens gud han böjde, Ej han slafvade i Mammons hof. Han är borta. O, hur rikt sig målar För hans öga nu den Högstes tron! Klart han ser, i evighetens strålar, Dödlighetens transfiguration. C. D. af Wirsön