Aftonbladet – 18 april 1873, sida 3

ned på ett kulfallet träd och. utbröt i en vålisam gröt. O, min: stackars, käre; gamle far! Ja, under den sedan många år hårdnade skorpan af köld och verldsförakt, flöt ännu denna lifvets källa: kärlek till hans far lika ren och klar, som då den kom ifrån himmelen. Så der, ja; inte duger sådant! Detta är inte rätta sättet att taga vård om mina angelägenheter, vare sig de materiella eller de intellektuella. Inte kunna tårar bjelpa den älskade gamle ur bans bekymmer. Tom såg upp. Solen höll på att. gå ned. Under det mörka hvalfvet af ständigt grönskande träd, reste sig de svarta stammarna af Encalyptus som basaltpelare emot bakgrunden af den eldröda himmelen. Flygande ekorrar kastade sig från träd till träd och aftonfjärilar, stora som sparfvar, fladdrade med ett surrande ljud mellan stammarna det ena ögonblicket och försvunno nästa ögonblick åter som små mörkrets andar i sina gömställen. Icke ett ljud af någon lefvande varelse kunde för öfrigt förnimmas; blott det spöklika rasslandet af de torra kardborrar, som svängde af och an; på långt håll hördes spadtagen af guldgröfvare, som äflades vid pitt arbete. Fanns väl någon enda ibland dem alla, som brydde sig om honom. — som icke skulle glömt honom innan en vecka förgäått? Tänk om det skulle bli hans öde att dö i denna ödemark, som han hade sett mången ännu kraftfullare man än han göra? Om han: skulle somna in till den eviga hvilan, obedrad och okänd, under det dystra skogshvalfvet, medan hans far fick sitt dagliga bröd af främmande händer; -.Ingenmenniska kunde vara mindre sentimental, mindre vidskeplig. än Thomas