Aftonbladet – 17 april 1873, sida 3

Han är ihärdig som hunden; han är slug som räfven, sade Mark; han skall ännu komma att göra sin far heder, Och Mary bad morgon och qväll för sin forna lekkamrat. Så förgingo ären till hösten 1853. Som ingen då på öfver ktta månader hade hört af Tom, blir det bäst att vi sjelfva gå för att söka upp honom. En sträcka af mörk, sig väglikt höjande och sänkande mark, och på densamma ett qvadratformigt, djupt hål samt öfverallt deromkring i hundratal, tält och kojor, omgifna af skräp och jordhögar; på afstånd mörka, ständigt gröna skogar och högt ofvan dem den mäktiga vulkanen Buninyong — så såg det ut vid de så kallade Svarta bergen vid Ballarat, Vindspelet i mynningen at schacktet egdes till en del af Thomas Thurnall. Vid vindspelet stodo två män, hvilka vi kanske sett under, förflutna år med sjelfförnöjd min och i utsökt elegans, lättjefnllt promenera på Londons gator under säsongem. Ack! huru förändrade, huru olika de två unga sprättar, hvilkas begär efter dåraktiga nöjen, endast kunde jemföras med deras förmåga att sätta sig i skuld, äro icke dessa tvenne svartskäggiga, lerbestänkta arbetare, som fordom voro herrar Smith och Brown! Men hvem bör anse sig ega rätt till att beklaga dem nu, då de-ega starkare kropp, bättre helsa och renare samvete än någonsin förr, alltsedan den tiden, då de vid sjutton år lemnade Etons skola? Skulle de haft det bättre om de stannat hemma? Må de gräfva; må de blifva män, Vindspelet rasslar och en lina går ned i djupet. Ett rop der nedifrån förkunnar att allt är i ordning, och efter en kort stund presenterar sig, sittande i slingan på linan, Thomas Thurnall, barfotad och barhufvad,