Aftonbladet – 17 april 1873, sida 3

dom angripit hans förutredan mycket svaga ögon, hvilka under de sista åren blifvit alltmera försämrade, Läkarne frukta att han föga kan hoppas att återfå sin syn, åtminstone på det venstra ögat. Återfå? Således blind! Tom samman bet tänderna hårdare än förut. Det var liksom en snyftning sökte arbeta sig upp ur hans bröst, men han qväfde den åter med en skakning på hufvudet. Vänta litet, Tom, sade han för sig sjelf; fru Fortuna har nog inte talat till punkt ännu. Sådana här nyheter komma inte i spridda nuggets, utan som hela hopar af guldklimpar. Han läste vidare: Och, — ty det är bäst att du får veta allt, — det bar gått illa med den jernvägen, i hvilken han lagt ned så mycket pengar. Min far bar äfven gjort förluster derpå, dock inte så känbara; men jag befarar att din älskade, stackars far har råkat i stor förlägenhet. Pappa är grufligt bedröfvad häröfver och anser att felet är hans, derför att han icke varit mera uppmärksam och i tid hjelpt din far med att sälja sina aktier. Han ville att doktorn skulle komma och bo hos oss, men derom ville denne ej höra talas. Han har derför lemnat sitt gamla hem och hyr nu ett hus vid Waterstreet och jag behöfver ju ej säga dig, Tom, att vi hvarje dag gå till honom och attjag försöker skänka honom någon liten glädje, — men hvad kan jag göra? Härefter följde vänliga yttranden, sådana man vanligen finner i fruntimmers bref och som Tom med otålighet gick förbi, Han önskade att du skulle komma hem, men pappa har öfvertalat honom att låta dig stanna. Du vet, att så länge vi finnas här, blir han icke ensam och pappa ber att