Aftonbladet – 12 april 1873, sida 2

liog sä lockande till filning, och till Töljd deraf så skadlig för landet, t ock då fil ningen icke allenast måtte vara vida mera lönande på guldmyrtet än på silfvermyntet, atan dessutom vida mera skadlig närj)den verkställes på hufvudmyntet, hvars värdet; helt och hället bestämmes af dess etalliska innehöll, än på skiljemyntet, hvars värde till en viss gred år konventionelt och hvars omlopp är Jemförelsevis inskränkt, så borde ock den till filning lockande reft lingen snarare undvikas på guldmyntet än på silvermyntet, eller alldsles metrntt inot hvad Samt.-förf. yttrar, som vVibterligon auser den olämplig på gildmyntet, men dock finner sakea först rigtigt på tok när refflingen tillämpas äfven på skiljemyntet. Hurn står ou isjelfva Verket frågan om denna reling? — Jo statskontoret — det vill i denna punkt säga öfrerdirektören för myntverket — snsct den skadlig och inbjudande till fining. Vilyssna gerna till-hans skäl, men vilja också gerna höra någor antan myndighet. Hvad säger t. ex. en otanskning af andra länders mynt? I England präglas hide guldmynt och silfvermynt (t. o. m. shilliags åtminstone) med reffiad rand; i Frankrike har 20-franken slät rand med upphöjd bokstafsskrift, !0-träoken reffiad rand, siltvermynt af äldre årtal slät rand med insänk: skrift) de af nyare slät rand ned upphöjd skritt; det danska silfver myntet, ut.m småmyaten, har refflad rand, likaså det norska; hos ogs ha både dukaten och karolinen refflad rand, likaså 50 öret i, hela, halfva och qvartspecien slöt ratimed, insönkt skrift. Det vill således synas, då reffad rand forifaranåe begagnas i länder mel stor mynteirkylation, eom vore frågan om dess lämplighet eller olämpligher icke så alldeles afgjord, som Samt. förf. antager. Ner det egendomliga är att statskontoret sjelft förklarar atv någon auuan randning ån den föreslagna rettlingen icke kan avvändas på 10-dalerstycket, möjligen icke hel. . ler på 20-dalerstyckeir, något som Samt. förf, belt enkelt fördöljer för sino läsare för att få det nöjet att, såsom man säger; af enj. mullvadshög göra ett berg, en konst soml han synes med förkärlek odla, Vi komma nn till de punkter af konven: tionen, angäende hvilka Samt. förf. stöder eller söker stöda sivt afstyrkande helt och hållet på prof. Brochs uttalanden, nemligen frågan om trängskors på de tre ländernas likadana skiljemynt och svårigheterna vid öfvergängen will följd af förändrad räkneenher. Hr Broch har bestämdt ottalat sig emot) apt skiljemynt skall gälla sösom lagligt betal. ningsmedel utom det lande gränser, hvarest det är prägladt, och de skäl han deremot framlagt (Särl. Vot. sid. 30—37) förtjena allt beaktande, äfven om han för några är sedan uttalat en annan Äsigt. Vi väga dock tro. dels att olägenheten af ett starkt inflöde ar graunländernas skiljemynt lätt kan inträffa och äfven visat sig inträffa, utan -skiljemynt haft något 8levv aottal. eget land, dels as 18glig kura utom . möjligen vn KONRVERUONGN, OM den än —— eramkallar ett Sådant fnföds, också oc OM BUVÄR Hth bafeda ått Utföde för det fEhonara stiljömyntet. Vi konva i afse-l exdö på förra delen af denna vår meDing hänvisa till det: myckna danska skiljemynt som nu kringlöper i Skåne, dels till det kända och af hr B. (sid. 35) anförda faktum, att Frankrikt Hiltvic öiversvämmadt af ttallenskt skiljemynt af silfver oaktadt detta mynt. enligt art. Ö af myntkonventionen emellan Frankrike, Belgien, Ita lien och Schweik, icke är lagligt betalningemedel utom det land der det är prägladt och icke heller emottåges af allmädna kassor utom låndet till Högre VWelopp på en gäng än 100 frank (ärt: 7). Då ou enligt det på Sveriges riksdag framlagda förslagyt till myntlag ( 12) skiljemynt prägladt i enlighet med konventioner, vare sig svenskt, norskt eller danskt, till obegränsadt belopp Bmö.stäges vid betalning till stätens kassor, är en utväg öppnad för det enskilde till af hjelpande af den obeqvämlighet ett honom pätrilgadt större belopp sådant skiljemynt kan förorsaka, och då art. 10 i konventionen ålägger hvardera landet att uti vissa statskassor med guldmynt inlösa det uti landet präglade skiljemynt nytt eller slitet, som der till invekling inlemnäs, kan icke heller för de öfriga länderha fillgon annan förlust gerna uppstå än de obetydliga försändningskostnaderna. När man härtill lägger, att genom den ringa billoneringen frestelsen till ymnig prägling at skiljemynt är väsentiigen förminskad, ått de större silfvermynten enskilde emellan och från staten till enskilde äro lagligt betalningsmedel endast till ett belopp af 20 kronor, de smärre elidast till 5 kronor, samt slutligen man väl något kan räkna på de särskilda regeringarnas rättrådig. het, så törda väl mygken afledmng till far: håga för missbruk genom för stöt Utsläppniog af skiljemynt ej förefinnas. Åtminstone I måste man antaga för alldeles gifvet att sådant icke skall förekomma emellan de af samlig koäunig styrda rikena Sverige och Norge. Hvad slutligen vidkommer de svårigheter vid myntförslågets Kenoförapde i Norge, hvilka redan i det föregåenas BUYit be rörda, och hvilka hr Broch på många ställen med fullt skäl framhåller, så vill det synas som vore det öfverflödigt att sysselsätta sig med dem; enär orsakerna till dem ieka förefinnas I Fverige. Då emellertid Samt.föri. sökt alt irån MHorgö, der de äro berättigade, till Sverige, der de sakna allt berättigande, ötfverflytta de slutsatser, hvartill hr Broch fullt logiskt kommit, saknas måhända ej skäl att för den som ej haft tillfälle göra närmare bekant Iskap med ämnet påvisa den stora skilnadei i de två ländernas ställning i detta afseende. Genom myntförslaget sker i Sverige, med den föreslagna konverteringsgrundenj ochrvid nu gällande värdeförhållande mellan slifver och gäld, inge ribboing 1 räkneenhetens värde, endast dess namn förändras från riksdaler till krona; den förblifver framgent säsom nu dölad i 100 öre. Det är sannt att om man ansett nämnda värdeförbällande rättare böra sättas till siffran 15,67 i stället ör att den blifvit satt till 15.31, en rabbniog i räkne enhetens värde verkligen inträdt, hvilken skulle hafva fordrat, om rättvisa emellan borgenär och gäldenär noggraunt skalle skipas, att hvarje i det äldre myntet förskrifven fordran gäldades med 1 proc. högre belopp i det nya myntet, så att för 100 riksdaler erlades 101 kronor. En sådan mellangift, om än i allmänhet, be svärlig för mängen och hindersam vid reformens genomförande, blir dock jemförelsevis lätt när den är den är inskränkt inom så trånga gränser, enär den då utan mycken tunga för gåldenären kan erläggas vid första ränteliqvid eller fördelas på ett par sådana, hvarefter den gamla förbindelsen med oförändrad siffra gäller i det nya myntet. Man skulle endast, för att afbörda sig mellangiften under ett.år fått erlägga t. ex. 6 proc. ränta i stället för 5 proc. Om staten och andra myndigheter eller inrättningar dervid föregått med exempel i afseends 7 sina Ahlimatinnselnidor hade en dviik. th ta mt. ba 4 i j