Aftonbladet – 9 april 1873, sida 2

en nationalkyrka och derför ifrig att erbjuda sina egna privilegier åt alla engelske medborgare såsom åtminstone potentielt medlemmar af denna kyrka, Denna synpunkt framhäfdes mycket tydligt af Disraeli och gick ut på att öfvertyga hans egne partivänner om hans renhäåriga kyrkliga konservatism. Ja, han gick ännu längre och gaf dissenters en tydlig vink om att de hade förlorat en god del af den politiska makt, öfver hvilken de förfogade under reformbillen af år 1832, sedan han skaffat mindre bemedlade häsfäder valrätt år 1867. De voro icke längre så mäktiga inom valmanskårerna som förr, yttrade han — och detta var hans verk. Så vida de icke inginge förbund med kyrkan för att med samlade krafter vända sig mot den moderna scepticismen skulle de för framtiden såsom politisk korporation finna sig mycket svaga. Detta var ett uttalande, egnadt att väcka uppmärksamhet och utan tvifvel ämnadt att skingra det allvarsamma misstroende, mr Disraelis partivänner hysa för den hängifvenhet för: engelska kyrkan, han låter päskina. Hanl trodde, att han, genom att sålunda bränna sina skepp och öppet säga dissenters, att han undergräft deras makt och velat utmana dem, skulle återvinna några af sine egne missnöjde anhängares förtroende. Denna Disraelis hällning gör utsigterna till en uppriktig försoning mellan regeringen och dissenters särdeles lofvande. Och då man har att motse en parlamentsupplösning, hvilken, vare sig den inträffar i år eller nästa : år, i alla fall icke länge kan uppskjutas, ligger det i öppen dag att en sådan försoning är i hög grad önskvärd. Nonconformisterne ha nu sett, att deras allians icke allenast icke eftersträfvats af tories, utan till och med på förhand afböjts. Hvem som vill göra några eftergifter för dem, tories vilja det icke. Dissenters veta dessutom, att en verklig framgång för torypartiet hos valmanskårerna, om den ock icke är mycket sannolik, ingalunda hör till omöjligheterna. Antingen nu tories misslyckas eller icke, då de härnäst vädja till landet, är det temligen säkert, att de skola lyckas att betydligt reducera den stora liberala majoriteten. Det ögonskenliga misslyckandet af Gladstones storsinnade försoningspolitik i Irland, den oro som väckts genom de kroniska förvecklingarna i Frankrike och de i en ännu värre grad kroniska förvecklingarna i Spanien och framför allt den skräck, som de stora, på hvarandra följande arbetsinställningarna injagat hos alla de smärre industriidkarne och jordbrukarne i England — allt detta har bidragit till att för en tid bringa den liberala politikens aktier att sjunka och drifva en stor mängd vacklande sinnen in i det rädda, konservativa lägret. Om således dissenters verkligen vilja en liberal politik är det nu icke tid för dem att desertera från sitt parti. Om de det göra, kan det mycket vällyckas för dem att bringa till styret en konserva tiv regering, som, om hon gär klokt tillväga, kan beherrska landet under de sju nästföljande åren. Om dissenters. öfvergifva Gladstone vid nästa parlamentsupplösning, skola de ej allenast icke erhålla af tories den undervisningsoch kyrkopolitik, de önska, utan de skola af dem erhålla en rakt motsatt politik, en politik, vida mera fiendtlig mot deras intressen än någon som äfven den mest orättvisa fördom å deras sida skulle kunna tillskrifva den nuvarande regeringen. andra sidan ha vi alltid yrkat, att regeringen för sin del bör göra hvad hon kan för att tillfredsställa sina noncontormistiske bundsförvandter och att hon bör betrakta deras politiska fordringar såsom ytterst vigtiga fordringar, hvilkas försummande skulle väcka en rättmätig harm hos en politisk korporation, så verksam och nitisk som deras alltid varit i att understödja liberale statsmän, Regeringens hållning i fråga om begrafningsbilien kan i viss män vara dem en borgen derför. Men de kunna med skäl I fordra nägonting mera, och i fråga om undervisningslagen är det enda riktiga att gifva dem någonting mera. — — — Det skulle vara en mycket stor olycka för landet, om söndringarna bland de liberale vid nästa val visade sig vara så stora, att de konservative kunde vinna det tillfälle, de önska, att hämma samhällets framåtskridande och detta långsamma men säkra fälttåg mot häfdvunna missförhållanden hvilket nu nästan oafbrutet fortgått i fyratio år. Men mr Disraelis ordande om, att han sänkt sig ned till en klass af valmän, som föredrager gamla missbruk framför nya botemedel, är sannolikt ingalunda blott ett tomt Iskryt, och derför tillkommer det alla goda liberala att vara på sin vakt och handla med enighet så väl som med kraft. Den af oss förut omnämnda motion, hvilken Lasker den 4 dennes framstälde i Tyska riksdagen, och hvilken understöddes af ett stort antal medlemmar, är af följande lydelse: Har det kommit till regeringens kännedom hvilka missbruk som äro gäugse till skada för publikens intressen, under det nuvarande tillståndet och det sedvanliga handhafvandet af lagarne om aktieväsendet vid stiftandet och administrerandet af aktiesällskap? Ämnar regeringen afhjelpa dessa missförhållanden? Ämnar den i detta afseende åstadkomma en förändring ide nu bestående lagarne och förelägga riksdagen ett förslag härom? Lasker, i hvilken den tyska pressen ser en förkämpe för den offentliga moralen, underkastade aktiebolagens bildning och administration en utförlig kritik, som dels -var af allmän moralisk natur, dels gick ut på att ådagalägga de bestående lagarnes otillräcklighet samt medlen att införa prak Jtiska förbättringar. Hans utförliga före. drag har enligt Berlintidningarna gjort ett