Aftonbladet – 7 april 1873, sida 2

edra! En vän till Tom Thurnall må hjertans gerna rida hvarenda en af mina jagthästar halt, och jag skall inte -knota deröfver. Jagtparti tre dagar i veckan, sir. Frukost klockan Btta, middag half sex och vid deserten en butelj godt portvin — edra londonska, sena middagstimmar duga ej för mig. — Säg ja, sir! Ni måste antaga bjudningen, hviskade Claude, annars blir han ond. Strangrave sade således ja, och detta så mycket hellre, som han af den gode bankiren hoppades få höra mycket rörande den försvunne Tom Thurnall. Här äro vi nu! ropade Mark. Ni måste ursäkta mig för en stund; jag nödgas tillse hästarna och hundarna. Middag half sex, kommen ihåg detta mina herrar! Godman, kom nu min gosse! Är detta Whitbury? frågade Stangräve. Jo, det var verkligen Whitbury, den trefliga, gamla staden på sluttningen af kalkbergen och der nedanför den gamla kyrkav, just nyss restaurerad af lorderna Minchampstead och Vienxbois med Mark Armsworths hjelp, till dess forna skönhet af grå. flintsten med zirater i hvit lera, och det gamla, besynnerliga trätornet. Sjelfva kyrko gärden såg treflig ut, der de döda hvila under stora, mörka idegranar, genom hvilka kronor solen vänligt lyste ned, medan floden rullade sina böljor der nedanför. Treflig var också den hvita träbron med sin rad af pojkar, som kastade småsten på laxöringen eller med en krökt knappnål vid en iråd metade upp löjor, hvilka med ett färaktigt uttryck af öfverraskning och skam, — alldeles som gossar, gripna på bar gerniog vid ett föreök att stjäla äpplen, — kommo dinglande melan himmel och jord. (Forts.)