Aftonbladet – 3 april 1873, sida 2

familjer funnos der borta i Nya England har ändå aldrig fallit mig in att Whitbury folk var ibland dem. Hm, — rätt bra! — verl den är ändå ej så fasligt stor gom man pra tar om. Ni nämnde Lavingtons? Ja, de äro stort folk här på orten — eller voro — han ämnade fortfara att småprata, men såg i samma stund ett besväradt uttryck i båda de resande herrarnes ansigten och Stangrave hejdade honom genom att kallt yttra: Jag försäkrar er att de äro mig fulikomligt likgiltiga, liksom jag är det för dem. Ert land är utmärkt vackert, min bäste sir, och visar föga tecken till det förfall, som en och annan i Amerika vill påbörda England. Förfall Nu tog Mark eld. Strunt i allt sådant prat! Det är kraftigamla Eng land ännn, sir! och allt hvad lif och anda har qvicknar vid igen, sedan handelsfriheten och emigration äro medgifna. Billigt bröd och höga arbetslöner och i stället för att jorden inte skulle bli skött, som man hotat med — bah! sädesfälten äro större och vackrare här nu än någonsin. Men det är en sanning att landtmannen får arbeta eller också gå under; och arbeta göra våra förpaktare som karlar och skratta åt det gamla hampspöket: skyddssystemet! Här kom en gynnare ned från Carlton — ni vet hvad det är? Stangrave böjde på hufvudet och log. Från Carlton, sir — det är nu två är sedan — och frestade på att prata tills han råkade gamle Mark, Jag sade honom en eller två sanningar; bland annat sade jag honom rätt i ansigtet att han liög, ty han ville inbilla våra landtbrukare att de voro ruinerade, då han likväl visste att de inte voro det; han pratade en hop skräp om att han ville återgifva dem skydssystemet,