Aftonbladet – 1 april 1873, sida 3

nat an en följdrigtug konseqvens utar 8) Ietemet och detta fordrar med nödvändighe Jatt någon anordning uti sådan riktning fö I retages. Hvar och en, som bibehållit en oförvi lad blick för hvad som är natur och sar ning, måste ovilkorligen finna sig liflig träffad utaf den orimlighet, som redan lig ger uti sjelfva principen för det system hvars allmännaste grunddrag vi ofvan sök att angifva. Väl är det sant, att i hvarj menniskas själ slumra anlag för all mensk lig utveckling, men skola derför nödvändig alla dessa olika anlag i lika grad utbildas Sådant har icke varit naturens mening Naturen har tvärtom gifvit åt hvarje men niska sin speciella mission uti verlden och en mission, som just betingades utaf de sätt, hvarpå de olika anlagen hos hvar oc! en äro afvägda. Att förstöra den ojemnhe uti anlagens storhet, som utaf naturen fin nes hos hvarje menniska, kan endast ske derigenom, att man nedtrycker och tillbaka häller de rikaste och bästa utaf dem sam på dessas bekostnad höjer de lägre och min dre starkt framträdande och att man så lunda skapar en menniska, som möjliger blir harmoniskt begåfvad, men som sakna originalitet, saknar medvetande om att egs nägon särskild kallelse i lifvet och sakna lust och förmåga att ställa för sia fram tida verksamhet något högre mål af ideel intresse. Det är kändt, att såväl Linn som Ber zelius, de båda största personligheter inom det vetenskapliga tänkandets och den högre lärdomens område, hvilka vårt folk hittills egt, endast med stor svårighet och med klena betyg absolverade sin tids studentexamina, i hvilka fordringarna dock voro så ofantligt mycket lägre än nu. Huru skulle det gått för dem, om de varit nödsakade att passera alla de grader inom examensvägendet, hvilka nutiden upprest till den ensidiga grundålighetens utrotande och den mångsidiga medelmåttans trium? och seger, Möjligen hade de kunnat passera igenom mogenhetsexamen vid läroverket och kanske med knapp nöd lyckats få intyg om en godkänd mogenhet, men att de aldrig skulle lyckats att aflägga filosofie kandidatexamen enligt kuvgliga förordningen af den 16 April 1870, derom känna vioss lifligt öfvertygade, åtminstone hade detta icke kunnat ske utan att största delen af den ungdomliga kraft, den tidens humanare lagstiftning tillät dem att använda på de nödiga förberedelserna till deras stora framtidsvärf, blifvit i förtid bortplottrad och splittrad på själlös lexläsning. Lyckligtvis hade icke på Linn6s eller Berzelii tid lagstiftningen ännu kommit till medvetande om lämpligheten af noggrann reglementering inom det andliga området. Sveriges folk skulle då ej kunnat göra anspråk på den höga ställning i kulturens rike, som skapandet inom detsamma af de tvenne stolta vetenskaper, hvars grundlägsare varit Linng och Berzelius, nu berättiga det att intaga. Linns och Berzelii historia ger också en annan lärdom. Var Linn en simpel örtsamlare endast, gom samlade örter, som antra samlade sigill eller frimärken, och som sedan efter någon godtycklig princip systenatiserade sin samling, eller var Berzelius n inskränkt varmare för vägningar af likt ;ch olikt och uppställande af egendomliga alförhållanden, utan större betydelse än turiositetens? Detta var, som bekant, så långt från att rara förhållandet, att såväl den ene som den nådre innehade höjdpunkten af sin tids nenskliga bildning, men till denna ståndmunkt hade de ej kommit, derigenom att, nnan de tillätos att fördjupa sin tanke uti llvarlig och grundlig detaljverksamhet, med agstiftningens tvångsmakt, en massa med exor i olika ämnen indrefs i deras hufvud. Deras mångsidiga och sant menskliga bilding var en följd af lycklig naturbegåfning ch densamma framväxte på det mest naturiga och fria sätt kring det hufvudintresse ch den hufvudsakliga sysselsättning, som af storhet och adel ät deras lif. Och det är alltid så; finnes hos en meniska verkligen anlag för mångsidig bild ing, så utvecklas dessa anlag bäst, om man emnar dem i frihet och låter dem adlas af Bgot högre, mera specielt intresse. Det är ingen lätt sak att afgöra, huru de vissförhållanden, vi nu sökt att skildra, kola inom skolan kunna afhjelpas; men, så iycket är säkert, skolfrågan måste ha en ösning och förr än detta skett kunna vi ej red lugn och förtröstan se an vårt folks ramtid. Riksdagen har nu tagit denna fråga om and och derigenom visat de maktegande, tt man ej längre tänker fördraga ett unervisningssystem som till vissa tendenser r så fiendtligt mot all verklig bildning och vars resultat redan blifvit så sorgliga. Det r icke lyckligt, när ett lands riksförsaming på detta sätt tvingas att ingripa uti agstiftningen i en fråga, der hos densamia hvarken kan finnas nödig sakkunskap Her erfarenhet. Också ha väl resultaten f detta riksdagens ingripande visat sig vara f temligen tvifvelaktig natur, ty om också et lagförslag i skolfrågan, hvilket nu är örelagdt riksdagen, måhända kan vara nåorlunda godt såsom ett öfvergångsförslag, ä är dock ingalunda uti detsamma sjelfva ufvudorsaken till de olyckliga förhållanden, varöfver man klagat, på något sätt undanöjd. Detta kan ej ske förr än man i skoans högre afdelning inför en valfrihet, som emnar tillräckligt utrymme åt en fri uteckling af olika individers olika begåfning. Men, som sagdt, det är ju möjligt, att en nya lagen, om den antäges, kan utveckas uti danna riktning. Vi ha dock icke nu för afsigt att ingå ti någon närmare granskning af det sätt, varpå det humanistiska systemet blifvit enomfördt i skolorna eller af det sätt, varpå dessa skola kunna befrias från detammas ok. Vi vilja deremot i en följande l. rtikel egna vår uppmärksamhet åt de band, etta system sökt att lägga på universitets verksamhet och på fullföljandet af dess öga vetenskapliga uppgift. ock. DANMARK. rr rr re GS AR KA