Aftonbladet – 1 april 1873, sida 2

STOCKHOLM den 1 April. Myntfrågan ech Samtiden, j IL Uti veckoskriften Samtiden (n:r 2 och 3) förekom sistlidna Junuari under titel den skandinaviska myntkonventionen en granskning af det förslag till ombildning af Sve: riges myntväsen med guld såsom Värdemätare, hvilket, uppgloråt af den för Sverige, Norge och Danmark gemensamma kommission som förliden höst var samlad i Kjöbenhavn, sedermera med några förändringar blilvit godkändt af de tre rikenas regeriogar, hvilka genom konvention af den 18 Decem ber 1872 förbundit sig att antaga detsamma, till en början intill utgången af 1884, såframt de särskilda ländernas representationer dertill lemnade sitt samtycke, hvarefter nädig proposivion i ämnet af den 28 Februari blifvit till Sveriges riksdag aflåten, Den ifrågavarande artikeln innehåller åtskilligt som väl i sin orduing påkallar en granskuing. Af vissa skäl har man dock med en sådan kommit att dröja, och dröjsmålet har så tillvida beredt granskaren en fördel, som derigenom tillfälle blifvit honom beredt att med detsamma till besvarande upptaga en ny artikel, synbarligen af samma hand som den föregående, hvilken under titel Regeringens Myntförslag förekommer uti n:o 12 af samma vetkoskrift, för lördagen den 22 Mars. Lejonet känner man på klospetsen, säger ett gammalt ordspråk, men Samtidens artikel bär redan på sin första sida vitne derom, att hvarken Samtidstörfattarens ögon eller hans klor ega den skärpa man plågar anse utmärka lejonets. Vi träffa der internationelt mynt och rationeli mynt sammanställda på ett sätt, som skulle dessa begge adjektiver innebära en motsats, en antagonism, En sådan förefinnes dock ingalunda, allraminst i begreppet. Frågan har i detta afseende vändt sig derom, huruvida när förslaget om ett internationelt, ett för alla odlade folk gemensamt universelt myntsyetem uppstod, man med sitt val skulle falla på något redan befintligt system, hvils ket genom sin faktiska utbredning öfver mänga starkt befolkade och rikt odlade länder kunde antagas lättare än ett nygjordt leda till det åsyftade målet, eller om man, då i alla händelser antagandet af ett gädant redan befintligt system sannolikt skulle stöta andra stora folks nationalkänsla och vid öfvergången bereda dem förluster och olägenheter i merkantilt och ekonomiskt afseende, samt icke heller något af de befintliga guldmyntsystemen — ty det gemen: samma systemet skulle fotas på guld såsom värdemätare, derom voro alla ense — upp: fyllde vissa anspråk på enkelt och lätt uttryckt sammanhang med det metriska mått och vigtsystemet, det icke vero lämpligare att, med förkastande af samtliga bestående myntsystem, skapa ett nytt, stäldt i sam klang med nyssuarmnda mått och vigt system, hvarigenom man tvifvelsutan både kommis ännu ett steg högre än i först usmnda fall och undveke ätt såra någon mera eller mindre berättigad nationalstolthet, Då emellertid mången ansåg det snara ernåendet af ett universalmyntsystem vigtigare och mera maktpåliggalide än systemets ideella fullkomlighet, samt för nägra få är sedan, då frågan om öfvergång från silfvermynt till gyldmynt på allvar upptogs i Tyskland, dess val syntes komma att falla på francssystemet, hvars utsigter att blifva gällande uti större delen af Europas fästland således voro ganska lofvande, blef den åsigten temligen allmänt herrskande, att det icke var skäl att för en stötro men mera aflägsen och ovisg fördel släppa ur händerna en något ringare, den man såg sig i nära att ernä. Huru sedermera till följd af 1870 års tilldragelser och Tysklands öfvergäng till guldmynt efter ett eget system hela frågan om internationelt mynt kommit uti en alldeles förändrad ställning, finnes uti den gemensamma myntkommissionens betänkande och andra till frågan hörande handlingar tillräckligt visadt. Om dess framtidsutsigter kommer naturligtvis hvar och en att, på mera eller mindre talande skäl, skapa sig sin åsigt, utan att något med visshet kan sägas, vare sig om sättet på hvilket den slutliga lösningen skall ske, eller om tiden när den skall inträffa. Insändaren tror för sin del, att med den slutliga lösningen kommer att anstå ett eller annat årtionde och att den sannolikast är att söka uti ett med matriska måttoch vigtsystemet i beqvämt sammanhang satt rationelt system; men han är öfvertygad att under den tid som intilldess förlöper, hvarje folk gör klokast uti att, utan doktrinära förutsättningar, vid den erkändt nödvändiga öfvergängen till guldmynt hufvudsakligast hafva för ögonen sin egen fördel och beqvämlighet, deribland icke minst den lätthet hvarmed öfvergången läter sig verkställas och hvilken hufvudsakligen beror på den nya räkneenhetena förhållande till den förut begagnade. Det sagda torde emellertid klarligen visa att stridigheten mellan izternationelt och rationelt myntsystem är helt och hället tillfällig, alldeles icke inneboende eller naturnödvändig, såsom samtidsförfattaren synes antaga. Vi vända nu om bladet och träffa på sid. 18 utmärkta prof på förf:s insigter i mynt