Aftonbladet – 31 mars 1873, sida 2

en lund af väldiga almar; floden bildade här stt brusande och skummande fall, och ne danför utbredde sig det klara, grunda vattnet, glittrande i Decemberdagens milda solljus. En gäll hvissling ljöd och bantåget stan nade vid Whitfords lilla station, der en ci ceron för det återstående af resan, vida bättre än Claude, presenterade sig iskepnad af Mark Armsworth, bankir, jernvägsdirek tör och de facto kung i staden Whitbury. dertill för längesedan utkorad genom allas röster — hans egen deri inbegripen. Han kelsade gladt på Claude Mellot frår perrongen, der han vankade af och an med ett anlete som den uppgående solen, så ski nande af godt lynne, goda infall, goda ger ningar, goda nyheter och god välplägnad Hans jagtrock, fordom skarlakansröd, var nu purpurfärgad. Hans stöflor och läderdama sker, som utan tvifvel denna morgon hade varit rena, voro nu illa ansatta af elefan tiasis genom en tre tums tjock beläggning af lera, som hans gamle ridknekt var ifrigt sysselsatt att skrapa bort. Hans mössa hade fått: en puff, ryggen hade åtskilliga stänk af frisk lera, ett sakta regn droppa de ned från de få vinklarna på hansperson och vätte ned golfvet på perrongen, ty Mark Armsworth hade den dagen varit nere i floden Whit. Alla stationskarlar och konduktörer förde handen till hatten då de sågo honom; sta tionsinspektoren sprang af och an och ropade ursinnig: Hvar är hästvagnarna?... Se så, raska på bara! Ty icke nog med att Mark var ordförande i direktionen; han var derjemte allas vän och fann tillfälle, ander det ban stod der och blef skrapad, att fråga efter hvarenda af jernvägens tjenste