Aftonbladet – 31 mars 1873, sida 2

on, hvilken märkligt nog ej omnämndes uner diskussionen i kammaren, såsom ett teis på tillvaron af on kompakt opinion i fråan inom sjelfva den ort, hvilken hon rör, Att försvaret för anglikanska kyrkans rivilegier ännu likasom förr utgör en del f det engelska torypartiets program,framår tydligen af dess chefs, Disraelis, upp: rädande i underhuset mot den bill, som gick t på att medgifva dissenters rättighet till egrafning på anglikanska kyrkogårdar. )issenters eller nonconformister kallar man England, som bekant är, de protestanter, vilka icke tillhöra den engelska episkopalyrkan. I vissa delar af England utgöra le flertalet af befolkningen, i Wales t. ex. re fjerdedelar. Och likväl är det dem icke illåtet att begrafva sina döde på den föramlings kyrkogård, inom hvilken de äro vosatte. Rättigheten att offciera vid berrafningar på anglikanska kyrkogårdar är nemligea förbehållen statskyrkans ;resterskap. Denna regel, som upphört tt gälla i Skotland och Irland, tillämpas innu strängt i det egentliga England och i Wales, Af de 13,000 församlingar, som fin1ag i. dessa båda länder, äro endast 531, om ega en särskild kyrkogård, der nonconformistizke prester kunna officiera. Detta sakernas tillstånd ville underhusledamoten )sborne Morgan afhjelpa. Det lagförslag, som han framstält, respekterar alla förvärfrade rättigheter och särar ingens religiösa sfvertygelse. Den innebär hufvudsakligen, utt hvarje prest eller hvarje medlem af ett ;rkändt religiöst samfund kan på kyrkogär larne vid förrättandet af begrafningar fullsöra de ceremonier, som antagits af detta samfund, förutsatt att dessa ceremonier hafva en uteslutande religiös karakter, och att, der ingen särskild ritual förefinnes, dessa endast bestå i uppläsandet af böner, hymner och bibelspråk. Sockenprestens rättigheter skulle tillgodoses derigenom, att han egde bestämma timmen för sädan jordfästning, vid hvilken hans tjenst icke tages i anspråk, att han äfven hädanefter skulle utfärda dödsattest, och att han skulle ega att uppbära samma afgifter, som vid de begrafningar, han sjelf förrättar. Det var svårt att föreställa sig, hvilka allvarsamma skäl Disraeli skulle kunna framställa mot ett så billigt förslag. Anläggandet af en mängd nya kyrkogårdar för dissenters räkning kunde af mänga skäl icke rekommenderas, och det var i sjelfva verket endast fråga om att upphäfva inskränkningar, hvilka skada en del af samhället utan att gagna den andra, Toryoppozitionens chef tog också sin tillflykt till temligen besynnerliga argumenter. Han anmärkte, att dissenters redan ha samma rätt till begagnande af kyrkogården som anglikanska kyrkans medlemmar och på samma vilkor, nemligen att jordfästningen förrättas af statskyrkans prest och efter statskyrkans ritual. Att låta dissentersbegagna kyrkogården på andra vilkor skulle vara att skapa ett privilegium till deras förmån, då ju kyrkogärden är den anglikan ska kyrkans egendom. Han ansåg sig med statistiska data kunna ådagalägga, att bland flertalet dissenters icke förefanns någon mot: vilja för att vid begrafningar begagna sig af kyrkans ritual, hvadan något synnerligt behof af den ifrågasatta förändringen icke var kändt. Folket i Enagland, yttrade han, har en instinktartad vördnad för kyrkan. Han önskade uppriktigt att kriget mellan kyrkan och dissenters måtte upphöra, och att de måtte sluta sig tillsammans för att bekämpa den gemensamma fienden till alla kyrkor och alla religionssamfund, en fiende, som, om han hade framgång, skulle bringa landet i ett tillstånd af förnedring och till intetgöra all religion. Talaren lyckades likväl icke genom fram: besvärjandet af denna skräckbild göra det intryck han åsyftade på underhusets majo. ritet. Med 280 röster mot 217 antogs bil len i andra läsningen. Oppositionen har så ledes lidit ett nederlag, och antagandet ai Morgans lagförslag är för det liberala par tiet och för den nuvarande regeringen en verklig framgång. Detta var ett nytt slag riktadt mot den kyrkliga intoleransen och en ny seger för religionsfribhetens vänner Den bekante engelske nationalekonomen Stuart Mill synes med stora steg närms sig den kommannistiska läran om gemensam egendom för alla. I dessa dagar har ut Excter Hall i London ett möte hällits a sociala reformvänner, hvarvid Stuart Mil och den bekante chefen för Landlabourers leagne, Joseph Arch, voro tillstädes. I dett: möte framstälde Mill nödvändigheten af er reform af lagstifningen angående landtegen domarne. Mill ansäg, att man icke egei rätt till större inkomster af jordegendomen än dem, som bevisligen äro resultaten a egen verksamhet. Staten och samhället he rättighet att fråntaga egaren återstoden ge nom så höga skatters påläggande, att öf verskottet af inkomsterna kommer allmän heten till godo. Times uppvisar i tvenne artiklar det opraktiska och olämpliga i deass sociala teorier, hvilka, emedan de framstäl las af en ryktbar man, torde farligt inverk: på den okunniga massan, som med glädje helsar hvarje angrepp på de bättre lottade samhällsklasserna. Den 25 dennes hölls ett möte af den komite som blifvit tillsatt af franska nationalför samlingen för att förbereda en ny vallag Inrikesministern Goulard var närvarande vic mötet. Han framställde regeringens önskar att upprätthålla den allmänna rösträtten Komiten föreslår att valmännen skulle h: uppnått tjugufem års ålder för att kunna fi