Aftonbladet – 29 mars 1873, sida 3

kerhet kunde antagas vara en åf de billigaste, bade så småningom visat sig allt mindre kunna motsvara trafikens behof. Tan ångrade derför nu bittert, att den icke från början gjorts bredspårig och motsåg med bekymmer den tidpunkt, då det blir en ren nödvändighet att ombygga den. Samma erfarenhet hade man vunnit i Norge och systemet vore redan utdömdt äfven af de engelske ingeniörerne. Hvad den: beställda telegrammen, som hr Key åberopat, beträffade, så utvisade den endast, att egarne af en enskild bana i Norrland vilja monopolisera en stor del af den norska och norrländska handeln för Sundsvallboarnes räkning. Det vore visserligen godt och väl att söka i allt gå norrmännen till mötes, men tal. ansåg sig icke kunna vara med och underlätta deras bemödanden, då de vilja, visserligen på ett fredligt sätt, eröfre provinsen Jemtland och afstänga den från det öfriga Sverige. Om spårvidden förändras vid Storvik, blefve nemligen följden den, att hvarken kol eller spanmål eller gill kunde på stambanan nedföras till mellersta Sverige, ty ingendera af dessa artiklar tål vid omlastning. Bygges banan återigen bredspårig, vore tal. förvissad, att behofvet af en förändring till tung öfverbyggnad snart nog skall inställa sig och en sådan låter vida lättare verkställa sig, än en ombyggnad från smaltill bredspårig. Men om nu detta gällde i fråga om stambanans fortsättning, så gällde det äfven i fråga om tvärbanan, hvadan tal. yrkade, att enahanda byggnadssätt måtte följas vid denna bana. Hr Jöns Pehrsson instämde med hr Key, öfvertygad som han var, att inga banor norrut kunna bära sig, om de byggas alltför kostsamma. Ett exempel derpå vore Upsalabanan. (Forts.