Aftonbladet – 28 mars 1873, sida 3

delanden. At gen dramatiska litteraturens vänner anbefalla vi Bertran de Born, lyriskt drama i tre akter af Ernst von der Recke, hvilket biifvit uppfördt i Kjöbenhavn och der gjort mycken lycka. Sören Kierkegaards dagboksanteckningar. Af Sören Kierkegaards efterladte papirer. 1845— 1846. II. Ved H. P. Barfod. (Kjöbenhavn, C. A. Reitzels forlag.) För några månader sedan behandlade vi ett band af dessa den danske tänkarens posthuma alster. Sedan dess har en ny volym, andra delens andra häfte, lemnat pressen, Äfven dessa blad, belöpande sig till mer än 450 sidor, äro redigerade utan synnerligen godt omdöme — äfven denna gång förekomma sådana besynnerliga oegentligheter, som att nägra anteckningar äro af sonare datum, än hvad på titelbladet angifves; en mängd lappri har fått följa med 0.8 Vv. De guldkorn, som här och der sticka fram, böra dock lätt försona läsaren och till och med väcka hans åstundan efter fortsättning. Om och när nägot sådant kan vara att förvänta — materialier finnas utan tvifvel ännu i oändlighet. och utgifvaren talar om en säck full med papper, som om en pris snus — detta får man lika litet nu som förat veta. Emellertid få vi låta oss nöja med det vi hafva och tills vidare anse detta vara vinning nog. Det nu utkomna häftet är till större delen egnadt åt hvad Kierkegaard nedskritfvit om en annan, mindre begåfvad, men högst bizarr dansk religionsfilosof, magister Ad. Pet. Adler, som i början af 1840-talet ut vecklade en numera bortglömd, men ganska kariös verksamhet. Mannen var från 1841 kyrkoherde på Bornholm, men vederbörande myndigheter blefvo uppmärksamma på hans predikningar och Studier (bådadera utgifna 1843). Till en början suspenderades han frän sitt embete, men afsattes sedermera (1845) utan dom och ransakning; trots sin egen protest (ban önskade få saken undersökt vid en Provsteret.) och trots en ansökan från 116 socknebor, dock med en ärlig pension, Efter en resa till Italien uppe: höll sig Adler på Bornholm och sedermera i Kjöbenhayvn, der han för några få år sedan (i Okt. 1869) afled. I förordet till sina predikningar meddelade denne författare, att han hade fulländat ett arbete, som han ämnat kalla populära föredrag i subjektiv logik. Det var hans tanke, att på sådant sätt förklara skapelsen och kristendomen. Men då han en afton som bäst höll pä med en utveckling af det ondas ursprung, insåg han liksom genom en ljusglimt, att allt beror, icke på tanken, utan på anden, och att en ond ande finnes till. Samma natt blef det ett förskräckligt oväsen i Adlers sofrum, och frälsaren befallts honom stiga upp och skrifva en hop efter hans diktamen. Denne tänkare sände venskabeligst till Sören Kierkegaard sitt barocka opus, som deraf fick anledning nedskrifva en hel foliant mer eller mindre ironiska anmärkningar, hvilka dock hittills blifvit liggande i skrifpulpeten, Utgitvaren menar på, att dessa etisk-religiöse afhandlinger, som A. P. Adler gav stödet til, kanna betraktas som ut rensende bad for ånden, hvilket viicke vilja bestrida; qvicka och roliga äro åtminstone dessa utkast då och dä, vare sig att Kierkegaard tänker sig Adler som ett epigram öfver nutidens kristendom eller som en personitieraå satir öfver den Hegelska filosofien. Förhållandet var nemligen, om vi få tro Kierkegaard, att Adler kulminerade i at blive Hegelianer, och att detta, under hans enslighet ute på landet, blef honom för starkt samt föranledde katastrofen i hans hjerna. Föratom denna tilltänkta store bog om Aäler, innehåller det nya häftet åtskilliga småsaker af och om Kierkegaard, båda slagen stundom ganska intressanta. Vi skola anföra några prof. I ett utgifvaren meddeladt bref från Hauch till P. L. Möller, dateradt Soröe den 6 Jan. 1846, heter det träffande nog om Kierkegaard, att man kunde säga till honom som Aristippos sade till Diogenes: Jag ser fåfängan titta fram genom hålen på din mantel. Genom all Kierkegaards ironi, genom allt hans eget beröm öfver uberömtheden och den stilla verksamheten, som ej vill bemärkas, genom all hans föregifna likgiltighet för läsarne, finner fåfängan väg; och der är plats nog att sticka fram än en nagel, än ett finger, än hela hufvudet. I föregående uppsatser ha vi så utförligt betonat denna sida i Sören Kierkegaards besynnerliga karakter, att vi här skola nöja oss med att anföra tvenne nya betecknande aforismer: Så länge jeg lever vil jeg aldrig og kan jeg aldrig blive anerkjendt netop fordi jeg anvender halfdelen af min kraft på at forhindre det. I samme öieblik jegi levende live begynder at blive anerkjendt, 1 samme öieblik begynder jeg att närme mig til at blive autoritet, og i samme öieblik er min mission forbi, ja ikke blot dette, men min tidligere mission er måske aldeles fordärvet. Min resignation forstår upåtvivlelig in