Aftonbladet – 26 mars 1873, sida 3

den natur, som omgifver oss, och på samma sätt i fråga om djurriket. I de tvenne följande klasserna borde åtminstone en timme och kanske mera under den derför lämpliga årstiden, lemnas för att fortbygga på den så lagda grunden, så att gossen vid den femte klassens slut, jemte någon kännedom om sådana växtoch djurformer, som karakterisera främmande länder och områden eller ingripa i menniskans lif (såsom kulturoch ekonomiska växter), och egåe en på iakttagelse fotad allmän (men ingalunda genom öfverdrifna specialiteter tröttande och ofruktbar) uppfattning af de kring oss lefvande naturföremålen. Och slutligen borde bredvid denna kännedom af naturalhistoriens elementer gossen äfven erhålla någon om de fysiska och kemiska grundbegreppen (samt om jordens byggnad och utveckling och himlakropparnes rörelse), allt antingen såsom tillräckligt för den allmänna medborgerliga bildning de anses böra ega, som från denna klass utträda i lifvets verksamhet, eller såsom nödig förberedelse för den, som i följande klasser blefve i tillfälle att dermed fortsätta mera vetenskapligt. I afseende på detta senare innehåller det k. förslaget den bestämmelsen, att endast de ynglingar, hvilka i 4:de, 5:te, 6:te och 7:de klasseraa läsa latin, skulle erhålla fortsättning af den vid 3:dje klassen afbrutna undervisningen i paturalhistorien, men icke de, som läsa grekiska eller som befinna sig på den äfven här styfmoderligt behandlade s. k. reala li nien. Och såsom skäl härför anföres att gtudiet af naturalhistorien icke gerna kan undvara all insigt i det latinska språket, så fästades häremot uppmärksamheten derpå, dels att ytterst få arbeten eas i de deskriptiva delarne och nägtan aldrig i de morfologiskt biologiska numera författas på latin, dels att det lilla qvantum af latin, som erforåras härtill, ingalunda, såsom erfarenheten från många herrar författare i det deskriptiva bevisar, behöfver en 6 årig kurs i latin, att i det dagliga lifvet, i tekniken o. s. v. begagnas en mångfald af uttryck (linier, punkt, qvadrat etc.), hvilkas begripande ej behöfver förutsätta latinska studier. På samma gruud vore väl grekiska ock nödvändig för naturalhistorien, hvilket väl ingen vill påstå. Man anmärkte vidare, att bestämningen rörande grekernas uteslutande kunde komma att göra åetta språk en ej afsedd otjenst, sågom hafvande till följd, att många (om hvilka man väl ock kunde säga att de tillhöra samma prisade klass, som latinare som genom sin bildning för öfrigt äro i ständ att med gagn för naturvetenskapen bedrifva dess studium) skulle försaka detta språk i skolan för att kunna få fortsätta med naturalhistoria, och man framhöll slutligen huru vigtigt det äfven för realisterna — af hvilka säkert många komme att egna sig åt landtbruk — i allmänhet vore att redan i skolan uppöfva sig i den metod af undersökning och följdriktig iakttagelse äfven på lefvande föremål, som i så hög grad är i stånd att skärpa det praktiska sinnet likasom den teoretiska verksamheten. För dessa ämnen begärdes ej mera tid än nu åt dem beviljats; och kunde den dag randas, då grekiskan uteslötes ur skolan och latinet in: skränktes till sista klassen, så blefve tiden tillräcklig. Men, hr statsrådet säger: Jag utbeder mig att särskildt få framhålla den fasta och koncentrerade ställning, som efter denna plan latinet finge intaga, hvarigenom studiet af detta ämne långt ifrån att lida afbräck, skulle skötas med större kraft och meraframgång än såväl efter nu gällande, som efter den af komiterade föreslagna liäsordning. Detta i en stadga för Sveriges elementarskolor år 1873. Naturvetenskaperna hafva — såsom ock hr ecklesiastikministern erkänt — hos oss funnit utmärkte bearbetare; ja ännu mera: om vårt land har någon vetenskaplig ära bland kulturfolken, icke är det mera från filosofiens eller filologiens heliga och omhuldade områden än från naturforskningens den äran i främsta hand skördats. Naturvetenskaperna är det vi hafva att tacka för den utveckling till välstånd och andlig helsa och kraft vårt land och folk eger; huru mycken makt ligger det ej då derpå, att deras idkande befordras, så att deras anda at frihet från auktoritetstvång blir det bestämmande i handens och tankens verk: samhet. Hvad vi kunna undvara, men icke är det kännedom af den natur, i hvilken vi lefva och hafva vår varelse och hvars makter vi äro kallade att vända oss till godo, På samma gång sällskapet uttalade dessa åsigter yttrades ock den förhoppning, att de, som nu äro vedorbörande, måtte icke ogynsammare än redan nu är förhållandet ordna: för denna vigtiga undervisning, utan, under bemödandet att göra våra läroverk sådana, att man der lär för lifvet, ej för skolan, låta vära lärjungar utveckla sig till andlig styrka ej allenast genom minnen och biider från flydda tider, utan ock genom att söka begripa de krafter, hvilka alltid verkat och skola verka i en natur, som menniskan måste känna för att få och kunna beherrska,