Aftonbladet – 26 mars 1873, sida 2

STOCKHOLM den 26 Mars. Båda kamrarne hafva i dag haft sammanräden. I första kammaren stod främst på öredragningslistan hr Wallenbergs motion m uteslutande ur regeringsformen af dess 107. Då nu motionen föredrogs till remiss, egärdes ordet af motionären, som anhöll avt enare punkten af hans motion , hvilken skulle unna leda till missförstånd, måtte utesluas. Sedan detta blifvit bifallet, begärdes rdet af statsrådet Wern, hvilken dock nu j yttrade sig från statsrådsbänken. Taaren afsåg med sitt uppträdande att få lart, huruvida konungens rädgifvare ega ätt att vid remisser vidfoga sina yttranden. Detta emedan det mål, hvartill motionären syftade, icke syntes komma att uppnås. Ett örhällande som rörde tal. personligen hade vifvit anledning till hans framställning. En ög embetsman skulle, enligt hvad vid renissen af den k. propositionen om statsvercets tillstånd och behof förekom, ha vid en olagsstämma yttrat nägot som kunde kasta skugga på tal:s embetsverksamhet. Sedernera hade med anledning häraf en tal. vid liskussionen om dechargebetänkandet yttrat stt 2 107 RB. F. vore onödig, då de fördelar man väntat sig af att konungens rådgifvare ga deltaga i öfverläggningarne icke medfört de fördelar man väntat sig. Förhållan det vore verkligen att tal. för sitt försvar velat hänvisa till konstitutionsutskottet, och derföre yrkade han nu, att båda de ofvan antydda talarnes, hrr Wallenbergs och grefve Henning Hamiltons yttranden vid i fråga varande tillfällen mätte åtfölja remissen till konsiitutionsutskottet. Dylika anmärkningar mot enskild ledamot af statsrådet, som den af motionären gjorda, höra ej under 4 107 R. F. utan under 4 57 R. O., enligt hvilken de gkola i fastställd ordning till konstitutionsutskottet remitteras. Det torde sålunda icke vara tillämpligt, hvad motionären vid remissen ai den k. propositionen yttrat, att nemligen riksdagsman dervid eger att sin åsigt uttala i afseende på alla förekommande frågor, annat än så till vida, som dessa icke röra personer, utan stå i något slags sammanhang med den fråga som är före. Huru skulle för öftigt konstitutionsutskottet bete sig i fall en dylik anmärkning gjordes enligt 107 R. F.? Det kan ej döma annat än efter statsrådsprotokollen och sådana saker stå eji protokollen. Deremot kunde konstitutionsutskottet åtminstone bedöma saken efter dess inre halt och såsom nu väl skulle blifvit fallet inse osannolik heten och osammanhanget i dylika berättelser. Då anmärkningen sedan åter förekomme inom kammaren, kunde den angripne försvara sig. Man hade anmärkt, att diskussionen om den i fråga varande anmärkningen blifvit afklippt, kanske emedan talaren icke kunnat svara. Men afsigten hade varit att få utredt, huruvida alla vid ett sådant tillfälle gjorda anmärkningar borde besvaras eller om de icke först borde gå till konstitutionsutskottet, och tal. ansåg både som sin rättighet och skyldighet att intill dess detta blifvit utredt underlåta att svara, då man kastade sig från sak till person. Grefve H. Hamilton yttrade att frågan om hvad som tilldragit sig vid remissen af k. propositionen om statsverkets tillstånd och behof icke utgjort något väsentligt skäl för hans yttrade äsigt vid dechargebetänkandet angående lämpligheten af att borttaga 2 107, utan blott blifvit fäldt tillfälligt, hvilket bevisades deraf att det var 7 år sedan talaren började framställa sin äsigt i detta afseende. Att för öfrigt statsrådet Wern icke ingifvit sig i diskussion om saken, dertill egde han giltiga skäl, i synnerhet då han talade från statsrädsbänken. Men hvad som tal. icke kunde gilla, det var hr statsrådets åsigt, att konstitutionsutskottet skulle kunna yttra sig på graud af något annat än statsrådsprotokollen. . Under hela tal:s långa riksdagsverksamhet hade ej något sådant egt rum. Den anledning som man kunde ega till ett dylikt antagande i begynnelseorden i 2 107 R. F. förfölle deraf, att dessa ord stode i samband med 2 106. Hvad tal. ville särskildt framhålla vore att diskussionen om dechargebetänkandet icke, såsom man förmenat, motsvarade adressdebatterna i andra länder. I dessa uttalades ett gillande eller understundom äfven ett ogillande af rikets styrelse äfvensom åsigter i enskilda fall; i dechargebetänkandet åter kan man väl tala om rådgifvarne och med ogillande af någon bestämd åtgärd, men ej om det sätt, hvarpå rikets styrelse i allmänhet blifvit handhbafd. Emellertid borde jemte 2 107 åtskilliga andra grundlagsparagrafer förändras. Hr Wallenberg yttrade, att hvad han vid det ifrågavarande tillfället anfört efter en person, på hvars sanningskärlek han trodde, skulle varit för den ärade representanten från Göteborg lätt att vederlägga. Emellertid härledde sig hans motion om uteslutande af 2 107 R. F. ingalunda från denna omständighet eller från någon af hr finansministerns åtgöranden, utan helt enkeit derifrån, att man nu sedan 7 år vid alla möjliga tillfällen diskuterat frågan om! uteslutande af 3 107, och det vore sälunda på tiden att få en uttömmande diskussion om, huruvida paragrafen bör stå qvar eller ej. Frih. De Geer yttrade, att ehuru han icke strängt taget håller synnerligt mycket på ? 107 R OF så föreföll likväl dess bortta