Aftonbladet – 20 mars 1873, sida 3

-Jandra parten mycket argsint och svartsjuk, tord dock, i synnerhet då hustrun ensam måste an T skaffa medlen till familjens existens och henne: yrke är af den beskaffenhet att kunna framkall: I mannens svartsjuka, svårligen kunna kallas lyck ligt. Också intygade flera vitnen, att stormig: scener förefallit mellan makarne, ja till och mer handgripligheter. . Otrolig förefaller den tilltalades utsago, nem ligen att kort efter mordgerningens begående had Weiss hustru kommit till honom och utropat Der har han nu fått lönen, som jag länge före spått honom! Ni kan ej föreställa er, hur myc ken olycka han anställt inom familjer i de stä der, i hvilka vi vistats!Denna utsago kontrasterar på det mest skä rande sätt med det faktum, att fru Weiss, di mannens lik passerade förbi hennes bostad, hade skyndat fram och fattat bästarne för likvagnen : betslet, kastat sig öfver den öppna kistan och i yttorlig sorg och förtviflan tagit afsked af sin make. Fru Weiss, som i tolf år varit gift med Weiss och med honom har en nu tio år gammal son. har ej inkallats som vitne eller åtminstone ej infunnit sig inför domstolen; men hon har vid enskildt för med henne sagt, att mannen varit mycket lättsinnig och gjort henne stor sorg. erdinand Berndt, 15 år gammal, son till den tilltalade, bekräftade i det väsentligaste faderns uppgifter. Han kunde omöjligt tro, att det varit faderns afsigt att döda Weiss. Naturligtvis voro åhörarne mycket nyfikna att få se fru Berndt uppträda inför domstolen. Hon inkom, djupt sorgklädd. men förklarade, på ord förandens gjorda anmärkning. att hon, såsom den tilltalades maka, egde rättighet att vägra att afgifra offentligt vitnesmål, att hon också begagnade sig af denna rättighet, hvarefter hon aflägsnade sig från domstolens sessionssal. ärpå u plästes det vitnesmål. som fru Berndt afgifvit vid det förberedande förhöret. Af detta vitnesmål framgick, att Anna Francisca Weisitz (frå Berndts flicknamn) är 39 år gammal och har uppfostrats i Dresden hos en handlande Kreyssel, hvars namn hon antog då hon gick in vid teatern. Förut hade hon varit engagerad i Braunschweig, Coburg och Gotha, men under de senaste fyra åren i Dessau. Hon sade, att hennes äktenskap, ehuru hon sjelf är häftig och hennes man argsint och svartsjuk, var på det hela taget lyckligt. Hvad angirge hennes förhållande till Weiss, så påstod hon, att hon aldrig för sin man dolt sin böjelse för Weiss, utan till och med förklarat för honom, att hon aldrig skulle afbryta bekantskapen med Weiss. Hon medgaf att hon omfamnat och kysst Weiss, men till nåän äktenskapsbrott hade hon icke gjort sig skylig. Att ha fällt något sådant yttrande, som hennes man uppgifvit, då hon aftonen den 2 Jan. öfverraskades i garderobrummet, kunde hon icke erinra sig. Hon trodde alldeles icke, att hennes man haft för afsigt att döda Weiss. Den anklagades ord. att han skulle ge Weiss en minnesbeta, hade hon tydligen hört. Att hon, enligt ett par vitnens utsago, skulle vid åsynen af sånaren Weiss lik ha utbrustit: Min Max! Min ax! kunde hon icke erinra sig. Hon hade varit allt för upprörd af hela tilldragelsen och de sår hon sjelf erhållit, att hon nu kunde påminna sig alla enskildheter. Den tilltalade, som af ordföranden tillfrågades, efter uppläsandet af hans hustrus utsago. om han fasthölle vid att hans hustru, trots hennes nekande, gjort sig skyldig till äktenskapsbrott, svarade ja och han försäkrade att sådan var hans öfvertygelse. Under förhöret upplystes, att Berndt en gång utpressat penningar af en sångare, förut anställd vid teatern i Dessau, hvilken han påstått skola ha stått i intimt förhållande till fru Berndt, samt vidare att fru Weiss till protokollet uppgifvit, utt den mördade egt för 1000 thaler svenska jernvägsaktier, men att dessa vid hans död ej funnits i hans ego. Om nu också dessa aktier blifvit af Weiss sjelf i lifstiden försålda eller på appdrag af honom, det visste fra Weiss icke, men hon hade aldrig sett att några kontanta venningar influtit af försäljningen af aktierna. Åklagaren fick nu, då den tilltalade ej hade lågot vidare att andraga till sitt försvar, taga ill orda och uppmanade, efter en längre utläggling af målet, juryn att med ja besvara den fråsan, huruvida den tilltalade gjort sig skyldig ill mord. Den tilltalades advokat uppträdde derpå till ans försvar. Han bad juryn betänka, att den ade icke blott att afgöra rörande sjelfva faktum, tan också öfver tillämpningen af lagen på samna faktum och att juryns dom ej finge afkunnas enlighet med en förutfattad ensidig åsigt. I örevarande fall borde hvarje juryman inför sitt amvete besvara den frågan: Skulle jag som en ederlig karl, om jag varit i den tilltalades ställe ia handlat annorlunda? Svarade man nej, så rore intet tvifvel om att domen skulle bli friännande. Advokaten skildrade den anklagaes ställning, hur han sent på aftonen öfverrakat sin hustru tillsammans med hennes älskare enram och huru ban blef hånad. Advokaten änvisade till den romerska lagen och till den ldsta tyska kriminallagen, som båda skulle ha åtit en handling sådan som Berndts bli ostraffad. Juryn besvarade enhälligt frågan huruvida nord blifvit begånget med nej, men enhälligt ned I frågan om huruvida misshandling, som aft döden till följd, egt rum, och äfven enbälgt med ja frågan om mildrande omständigheer förefunnits vid brottets begående. Domstolen dömde derpå den tilltalade att unergå sex månaders fängelse, utan att den tid an under ransakningen suttit häktad finge från : en förstnämnda tiden afräknas. å Mälaren vinterliden. Såsom