Aftonbladet – 20 mars 1873, sida 3

mal. BLANDADE ÄMNER Mordet på operasångaren Max Weiss. V ha redan meddelat våra läsare, att juryn i dett: mål fällt den tilltalade till ett kort fängelse straff, under antagande af förmildrande omstän digheter; men en redogörelse för ransakninger inför stadsdomstolen i Dessau torde ej vara utar sitt intresse för de många personer här i landet som kände den på ett så sorgligt sätt omkomne sångaren. Ur en korrespondens från Dessau, daterad de sista dagarne af Februari, till en tidning i Wien, meddela vi derför följande: Den för mordgerningen tilltalade Ferdinand Berndt, gift med sångerskan Kreyssel-Berndt, anstäld sedan fyra år vid hofteatern i Dessau, hade sedan slutet af November förra året hyst misstankar om att hans hustru stode i intimare förhållande till den vid samma teater sedan sex månader tillbaka engagerade sångaren Weiss. Den 2 Januari detta år hade den anklagade tagit med sig till sin bostad vid stadens stora torg sin i handtverkslära varande femtonårige son Ferdinand. På vägen dit hade den tilltalade sagt till sonen: Mamma bedrager mig; hon har ett kärleksförhållande med skådespelaren Weiss. Om vi nu finna Weiss hos henne, så skall du tjena mig som vitne, ty kommer jag alldeles ensam, så nekar mamma fill allt. Men vi måste vara alldeles lugna och undvika all skandal, ty den skulle drabba henne värre än mig. Påminn mig derom, i fall jag skulle bli för het.När de båda kommo in i husets nedre förstuga; tände den tilltalade på ett ljus, som han hade med sig, och gick så, åtföljd af sonen, trappan uppför. å den tilltalade kommit uppför trappan möttes han af sin hustru, som mycket förlägen kom ut ur det ej upplysta garderobrummet, i hvilket blott ett matt sken från gaskandelabrarna kring statyn på torget inträngde. Berndt posterade sin son vid dörren och tvingade sin hustru att gå tillbaka in i garderobrummet och hade sjelf inkommit dit, då Weiss gick emot honom och mycket brydd yttrade: Åh, är det ni, hr Berndt! — Ja, hr Weiss, och jag finner er här! Då hade fru Berndt yttrat: Jag har ju sagt dig förut, att vi ej kunna lefva utan hvarandra. Vid dessa ord hade Weiss lagt sin arm på hennes axlar, då Berndt under ropet: Bort med den uslingen!slitit Weiss från henne och tillagt: -Nu skolen I sjelfva få se, att ett sådant förhållande er emellan ej kan få fortfara; vi skola undvika all skandal, men kommen upp till mig, så skola vi i allt lugn tala om saken. Då hvarken fru Berndt eller Weiss hade något att invända mot denna uppmaning, så hade de alla tre lemnat garderobrummet. I förstugan till mellanvåningen hade Weiss plötsligt vändt sig om och i hånande ton yttrat: -Jag går inte med dit upp! Ett samtal? Hvad skulle det tjena till? Så löjligt! Vid dessa hånfulla ord hade Berndt ropat till bonom: Skurk! Ni skändare af min heder och min familjlycka, ni skall komma med dit upp eller sticker jag ned er! Weiss hade då svarat: Då ropar jag på hjelp! och dermed skyndade han fram till ett mycket lågt, utåt torget vettande förstugufönster och öppnade det. Man vet ej om Weiss gjorde detta för att ropa på hjem eller för att på denna väg undkomma. Då Weiss sprang fram till fönstret, hade Berndt ropat till honom: Men en minnesbeta skall ni åtminstone få!och i samma ögonblick drog han upp ur bröstfickan en dolk, som ban, enligt anklagelseakten, dagen förut skarpslipat. Vid anblicken af dolken i sin mans hand hade fru Berndt, som i hastigheten trott det vara en terzerol, ropat: bort med mordvapen! och sökt rycka vapnet ur mannens hand, men dervid blifvit svårt sargad i begge händerna. Berndt skuffade nu sin hustrn åtsidan och rusade mot Weiss, som hukat sig ned i fönstret, och gaf honom i öfre delen af venstra låret ett styng, som genomträngde hans paraply, öfverrock, bonjour och benkläder. Berndt intygade, att Weiss mottagit stynget utan att skrika. Af detta skäl och emedan hans dolk vid stöten, enligt hans åsigt, ej rönte något motstånd, gaf ban Weiss ännu ett styng i venstra axeln, hvilket genomborrade pulsådera och nyckelbenet, hvarigenom, enligt läkarnes intyg, förorsakades en blödning, som ej kunde stoppas och således var af ovilkorligen dödande beskaffenhet, . Pfter detta andra styng förlorade Weiss sitt tag i fönstret och släppte sig ned på gatan, men han hade ännu så mycken styrka qvar, att han förmådde skynda öfver torget till värdshuset Zum goldenen Beutel-. vid hvars port han maktlös sjönk ned. Då Weiss släppte sig ned från fönstret, skyndade unge Ferdinand utför trappan ned på gatan för att följa efter honom och kom fram till det ställe, der Weiss låg på trottoiren. Då den hastigt tillkallade läkaren, dr Böttger, anlände, var Weiss redan ett lik. Detta är i korthet hvad till allmänna åklagarens kunskap kom vid den förberedande undersökningen och hvilket genom vitnesförhöret visade sig vara fullt faktiskt. Åklagarens yrkande gick ut antingen på straff för begånget mord eller för misshandling, som förorsakade den misshandlades död. Den tilltalade, Ferdinand Berndt, född i Fannover, 45 år gammal, smärt, af medelstorlek, med mörkt hår och helskägg, medgaf att han gifvit Weiss två dolkstyng. men det hade ej varit hans afsigt att de skulle döda Weiss. Han förklarade sig för öfrigt för icke-skyldig, ty såsom hederlig karl ansåg han sig vara berättigad att göra som han gjort. I femton år hade han varit gift med sin nuvarande hustru, med hvilken han hade tre söner, 15, 12 och 11 årgamla. Skådespelare, men sedan, då hustrun var engaerad i Öoburg och Gotha, fotograf, hade han ör fyra år sedan följt med sin hustru till Dessau, men der ej drifvit sitt yrke, utan blott varit sin : mustrus man. Förmögenhet egde han icke, men, rade att vänta sig sådan. Sin sysslolöshet förslarade kan så, att som hans hustru genom sitt I rke var förhindrad attuppfostra barnen, så hade ; jan varit tvungen att åtaga sig denna uppgift. I; Ivad hans äktenskap angick, så var det i all-1 nänhet taget ganska lyckligt. f Denna senare uppgift betvifas dock starkt, i tt äktenskap, hvari den ena parten, nemligen s ustrun. är känd för att vara mycket häftio den