Aftonbladet – 20 mars 1873, sida 2

fram vid ändan afen lång allb af pilar, avars grenar slingrade sig tillsammans öfger honom i form af en tronhimmel. Jzg inbillade mig, att han skulle lösgöra sig från himlen och skyndade fram till mig och att pilarne skälfde vid hans annalkande. Detta bör upplysa er, min fru, att jag icke var i min vanliga sinnesstämning; jag brukar icke tro att-imånen är så ifrig att göra sig omak för min skull. Jag sträckte ut mig på sluttningen af diket och tillslöt ögonen. Om någon gick förbi på vägen, skulle han taga mig för en sofvande man. Jag sof dock eh jag tänkte öfver för att stärka mig i ett beslut, hvars vådor jag beräknade, Jag reste mig upp, i det jag sade, till jag vet icke hvem: Drag för hin i väld, grälmakare! Det är visst, att jag är kär och jag tror nästan, att jag är älskad, Jag hade nyss kommit in i parken genom den lilla bakporten; plötsligt varseblef jag på hundra stegs afständ från mig en skugga, som hastigt närmade sig åt det håll, der jag befann mig. Hon sprang snarare än hon gick. Jag dolde mig bakom en trädstam och såg henne komma helt nära intill mig. Jag igenkände Meta. Hon hade svept in sig i en bran kappa, hvars kapuschong hon uppdragis öfver bufvudet; hon bar en liten nattsäck i handen, Då hon skulle gå förbi mig, trädde jag hastigt fram från mitt bakhåll och stängde vägen för henne. Hon gjorde en åtbörd af CET Af nåd, sade hon, låt mig komma frart, Hvart går ni med så hastiga steg? Hvart vägen bär. Jag undflyr ett hus, ler jag misskännes, hatas, skymfas, Ni vet nte, hvad de sade mig i morgse, Hvarför rar ni inte der! Ni skulle ha gifvit skall ned kopplet.a Forts.)