Aftonbladet – 20 mars 1873, sida 2

en ofvan åberopade franska tiinimgen tillägger: r Sparre är således fri från all ansvarighet, en vi finna ansvarigheten i stället ökad för de dikale, hvilka styrde Lyon och för regeringen den 4 September, hvars officiella representant ar medborgaren Challemel-Lacour, och hvilka åda icke uppfyllt sina förbindelser. — En läkare skjuten af en svartsjuk vensk i Newyork. I Chicagotidningen ya Veriden af den 19 Febr. läses följande edröfliga underrättelser: Den svenska nationaliteten i Amerika har länge aft anledning att glädja sig öfver ett namn, som det hela taget varit föga förknippadt med brottsäsendet och, för så vidt vår kännedom sträcker ig, allsintet med mordgerningarnes historia, d i förbise ett eller på sin höjd tvenne fall, hvarid landsmän gjort sig skyldige till dråp. Detta yckliga förhållande tyckes nu vara på Had att pphöra, ty på en jemförelsevis kort tid hafva venne svenskar i Amerika dömts till straff för egångna mord. Den ene bor i staten Connectiut, hvarest han tagit lifvet af en landsmaninna, ch den andre, hvars namn var Svensson, boende Galesburg, fälldes nyligen i Monmouth för förviftning af sin hustru till femton års straffarbete. Han har sedan dess i fängelset begått sjeltmord.) Till dessa tvenne svenska mord, begångna under let sista året, kommer nu antagligen ett tredje utt skrifvas på det svenska namnets räkning. Be:ättelsen derom läses i tidningen New York Triyune för den 11 dennes, och de sammandragna letaljerna om händelsen, som tilldrog sig i stalen Newyork på söndagsaftonen den 9 dennes, äro i korthet följande: I huset nr 802 på Second avenue bor hr Gustaf F. Malmqvist, till yrket bokhållare och anställd uti ett importeringshus i staden. Såsom bekant eger han en doktor Hugh Williamson, som ofta plägar besöka hans hem. Deras vänskap, som varat omkring femton år, har dock aldrig varit hvad man kallar varm, och det enkla skälet dertill har varit Malmqvists jalousi på Williamson, som vinlade sig allför mycket att vinna fru Malmqvists beundran. På sagde söndagsafton var fru Malmqvist bortbjuden till en döpelsefest uti en slägtings hus och sammanfördes der af en händelse med. dr W. Vid högtidlighetens slut erbjöd han sig attfölja henne hem, ett anbud som hon gerna antog, enär det var sent på aftonen och fruntimmer utan följeslagare lätt utsättes för förolämpning på gatorna. När de ankommo till husets ingång, mötte de en väninna till fru Malmqvist, som upplyste dem, att hr Malmqvist blifvit mycket förtörnad. när han underrättades att hon hade gått till döpelsefesten. Som fru Malmqvist nu fruktade att möta sin man företog sig Williamson att ensam bege sig upp till Malmqvists rum för att meddela honom det hans och fru Malmqvists möte hade skett af en slump. Kommen inom Malmqvists dörr, möttes han af denne, som genast öfverföll honom med en mängd skymford. W. ville resonnera med honom, men tilläts ej, utan tillsades att ögonblickligt aflägsna sig. W. blef då vred och vägrade att gå, hvarpå M. sprang emot honom, fattade honom om strupen och förde honom ut genom dörren till förstugan. Der kommo de i våldsam strid med hvarandra och tumlade slutligen båda utför trapporna. Snart voro de ute på trottoiren i förnyad kamp, men som ingendera lyckades göra sig till herre öfver den andre , släppte de här hvarandras tag, drogo hvar sin pistol och affyrade samtidigt. Bådas kulor förfelade målet och nya skott följde; men ehuru på blott några stegs afstånd från hvarandra förfelade de målen för andra gången. Ett tredje ömsesidigt skott riktades nu med större lugn och dermed ändades tvekampen: Melmqvist hade fått sin ena hand sönderskjuten och WilJiamson erhöll ett farligt skott i ljumsken. Polis infann sig genast och arresterade dem båda. Malmqvist, hvars hand genast blef förbunden, inner slöts i en cell öfver natten; men Williamsons blessyr var af farligare beskaffenhet. Kulan kunde icke, oaktadt trägna försök af läkare gjordes, utdragas, hvarför han fick transporteras till ettlasarett. Föga hopp finnes för hans återfående. Då Malmqvist dagen derpå ställdes inför polis domstolen, var han åtföljd af sin hustru, med ;hvilken han tycktes varo fullt försonad, samt en åttaårig son.