Aftonbladet – 19 mars 1873, sida 2

Ett ögonblick, Alphonse; jag har att tala med er. Oaktadt allt besvär, jag gjort mig, hade jag icke kunnat förekomma den farliga konflikt, hvars utgång jag fruktade; men säg mig ett medel att bekämpa en qvinnas envishet? Jag befann mig raskt vid dörren och hade redan handen på vredet; m:me de Mauserre ropade till mig: Stanna qvar, Tony, jag ber er; så länge m:r de Manuserre och jag känt er, ha vi aldrig haft några hemligheter för er. Stanna qvar, bästa ni, sade han till mig i sardonisk ton, och tag inte på er denna förlägna min, ty då inbillar jag mig, att ni redan vet hvad m:me de Mauserre vill säga mig. Jag tog mitt parti och slog mig åter ned på min stol, der jag satt med svängande armar, och ögonen fastnaglade i taket, under det jag i tankarne höll ett tal till gesimsen och besvor honom att falla ned öfver våra hufvud. Näväl! Lucie, hvad har ni att säga mig? frågade m:r de Mauserre, som sannolikt var oroligare än han ville visa. Hvad rör detta samtal, som ni inleder på ett så högtidligt sätt? Skola vi föra ett protokoll? Skall Tony fatta pennan ? Jag har en supplik att framställa till er? hviskade hon. En supplik? Hvilket besynnerligt ord! Under de tio år, som jag haft den lyckan att vistas tillsammans med er, har ni aldrig framstält någon supplik till mig. Det inger mig mod, och ni skall inte afslå den enda bön, jag någonsin stält till er. Jag besvär er att göra en uppoffring för mig, hvad den än må komma att kosta er. Detta fyndiga sätt att fatta tjuren vid hornen, förorsakade hos mig en känsla af